Föreslå ändring | Skriv ut | Tipsa | Dela

Rapport från Jerusalem, 3 juni

Vi är nu åter i exil i Jerusalem.

Vi tog oss in hit i måndags 27/5efter att ha varit hemma sedan i söndags morse. När Gustaf gav sig iväg från Ramallah på eftermiddagen var det stor oro i stan. Ryktet gick att israeliska armén var på väg tillbaka in igen. Och helt klart var något på gång. Det tog tre timmar att åka de dryga femton kilometrarna i taxibuss. Kontrollerna in till Jersualem var hårda med oändliga trafikköer som följd.

På kvällen fick vi bekräftat att armén hade gått in i den södra delen av Ramallah under eftermiddagen. På tisdagen var de ute ur stan igen. Samtidigt stängdes vägspärren in till stan helt och hållet, och har sedan hållits stängd resten av veckan. Även de allt längre stigar över stock och sten som desperata palestinier försöker använda för att ta sig fram är nu stängda. Upprörda vänner berättar att de inte kan komma igenom till arbete, skola, utbildning, sjukvård etc.

Samtidigt ockuperades Bethlehemsområdet ännu en gång i måndags med utegångsförbud för alla som bor där. Efter husrannsakningar och en del skottlossning drog armén sig tillbaka natten till fredagen. I lördags var soldaterna tillbaka i Betlehem igen, men lämnade under eftermiddagen. Liknande rapporteras från Hebron, Tulkarm och Qalqiliya. I flyktinglägren i Nablus pågår sedan en vecka en israelisk offensiv likt dem vi såg på TV under april månad. Nu är den internationella uppmärksamheten nästan obefintlig. Det är helt tydligt att israelerna nu känner sig fria att gå in och ut ur de palestinska städerna när som helst.

Givetvis medför dessa israelska raider ständiga avbrott i vardagslivet, med stängda skolor, arbetsplatser och kontor. "Det är lika bra att de återockuperar oss fullständigt", sade någon uppgivet i Betlehem. "Då vet vi åtminstone vad som gäller och kan inrätta våra liv efter detta." Samtidigt vet denna person som alla andra att den israeliska regeringen i det längsta vill undvika att åter regelrätt ockupera de palestinska områdena. Det skulle nämligen betyda att man blev ansvariga för - och därmed också får bekosta - administration och förvaltning av skolor, vård och social service i städerna. Därför passar det bättre att komma in då och då och sätta alla under utegångsförbud medan aktionerna pågår och sedan dra sig tillbaka och återkomma igen.

Det är också tydligt att Israel nu håller på att minska palestiniernas rörelsefrihet ytterligare. Sedan 1991 har de som bor på Västbanken inte kunnat ta sig till Jerusalem eller Gaza utan särskilt tillstånd från israeliska myndigheter. Nyligen förklarades det att det inte längre tillåtet för palestinier att röra sig mellan de olika städerna på Västbanken. För att göra detta behövs nu tillstånd beviljade av israeliska armén. Denna nya skärpning kommer att få svåra konsekvenser. Kontakten mellan familjer och släktingar blir allt mer omöjliga att upprätthålla annat än per telefon. Den drastiskt minskade rörligheten kommer dessutom att ytterligare förvärra den ekonomiska situationen.

En rapport från Världsbanken utgiven för några veckor sedan visar att de redan befintliga avstängningarna har skapat en kedjereaktion som satt stora ekonomiska spår i det palestinska samhället. Genom att tiotusentals jobb i Israel har försvunnit, har också de förlorade inkomsterna från dessa medfört att köpkraften minskat i de palestinska områdena. I sin tur har detta lett till minskad produktiv ekonomisk aktivitet, med utbredd arbetslöshet som följd. De första femton månaderna av intifadan beräknas ha kostat den palestinska ekonomin åtminstone 2,4 miljarder dollar. För närvarande lever halva befolkningen 1,5 miljoner människor på en inkomst på två dollar om dagen eller mindre.

Världsbankens representanter framhåller att palestinierna hittills har visat en imponerande förmåga att överleva genom att familjer, släkter och grannar stödjer varandra på ett ett sätt som mäniskor i västvärlden inte förmår. Man påpekar att utvecklade västerländska samhällen skulle ha kollapsat för länge sedan om de utsatts för en ekonomisk katastrof av denna omfattning.

På grund av den israeliska avstängningspolitiken präglas den palestinska ekonomin nu alltmera av byteshandel för överlevnad. Någon plan för ekonomisk utveckling är under rådande omständigheter inte möjlig, vilket gör att både förmågan och viljan att investera är mycket låg. Biståndet till palestinierna - från Sverige och många andra länder - blir därmed också nu alltmer inriktat på humanitära insatser till stöd för en fattig befolkning i stället för långsiktig utveckling. Det blir med andra ord fler lastbilstransporter med mat och medicin och mer bidrag till att återställa det som israelerna förstört.

Av tradition brukar Världsbankens folk vara mycket återhållsamma i sina synpunkter när det gäller politiska frågor. Mot den bakgrunden är deras synpunkt på den israeliska avstängningspolitiken värd att notera:

"Ur militär synpunkt har jag ingen uppfattning om hur effektiva avstängningarna är. Men strategiskt är det helt klart att de genom att göra allt fler allt fattigare skapar en situation som inte kommer att gynna Israels säkerhet."

Den skärpta avstängningspolitiken innebär att det nu enbart är bosättare och soldater som kan röra sig utan tillstånd. Inte oväntat känner bosättarna sig stärkta av händelseutvecklingen. Nya posteringar, som snart permanentas till nya bosättningar, upprättas på nya höjder sedan en tid tillbaka. Ofta sker detta med israeliska arméns mer eller mindre tydliga stöd.

I veckan offentliggjordes dessutom att bostadsministeriet nu begär in anbud på att uppföra ytterligare uppemot tusen bostäder i anslutning till befintliga bosättningar på olika håll på Västbanken. Samtidigt hörs kraftiga uppmaningar från bosättare i de ockuperade områdena att man vill ha in mer folk och besätta fler kullar med nya bosättningar.

Enligt en färsk undersökning från en israelisk organisation för mänskliga rättigheter i de ockuperade områdena www.btselem.org utgör de befintliga utspridda bosättningarna ca 1,7 av Västbankens yta. Men genom administrativa gränsdragningar av land som reserverats för ytterligare bosättningar och vägar till dessa kontrollerar bosättarna i praktiken ca 42 av den ockuperade Västbanken. Antalet personer i bosättningarna är nu drygt 200 000 på Västbanken, ca 200 000 i östra Jerusalem, och ca 6 000 i Gaza

Trycket på palestinierna ökar alltmer för varje dag som går. Maktlösheten inför den israeliska övermakten känns allt mer. Uppgivenhet och desperation tilltar hos många.

Den israeliska regeringens försök att lösa konflikten med militära medel sätter nu allt djupare spår i landets ekonomi. Den israeliska valutan har försvagats 20 gentemot den amerikanska dollarn och de flesta andra valutor. Ett sparpaket för att begränsa underskotten i statsbudgeten håller nu på att lotsas genom Knesset. Det blir generella nedskärningar i alla sektorer, höjda skatter och minskade sociala bidrag som får betala de ökade kostnaderna för att hålla armén igång. Många reservister inkallas till tjänst, vilket medför kostnader för samhällsekonomin. Arbetslösheten är fortsatt hög. Inte oväntat hör turistnäringen till de hårdast drabbade.

Officiellt motiverar den israeliska regeringen den allt hårdare politiken mot palestinierna med att "kampen mot terrorismen" måste slutföras för att trygga Israels framtida existens. Som tidigare är det Arafat som görs ansvarig för alla palestinska attacker. För att bevisa detta sammanställdes en mängd handlingar som beslagtagits under ockupationen av Ramallah. Man menade att dessa gav tydliga belägg för att Arafat är den som ligger bakom allt. Vid sitt sensate besök i Vita Huset presenterade Sharon detta material för Bush. Det visade sig dock att amerikanarna inte lät sig övertygas av de anförda bevisen. Även oberoende granskare håller med. Den israeliska presentationen av dokumenten är vilseledande, liksom deras slutsatser. Materialet visar snarare att Arafat inte har kontroll ens över sina egna grupper. Än mindre har han auktoritet och kontroll över andra i det palestinska samhället.

Israels kolossala militära insatser under de senaste månaderna bevisade vad alla redan visste. Man har totalt övertag i styrka och resurser. Men trots att tusentals palestinier internerats under dessa aktioner, och trots alla avspärrningar och ett enormt uppbåd av polis och militär som kontrollerar i stort sätt alla palestinier man kan få tag i, så fortsätter ändå de militanta palestiniernas självmordsattacker mot oskyldiga civila i Israel. Givetvis är sådana attacker helt oacceptabla och måste fördömas. På samma sätt måste även israeliska arméns dödande av civila palestinier fördömas som något helt oacceptabelt.