Sex med pizzasalladsbudet del II

Pizzasalladsbudet som heter Ahmed värmde sig i vårsolen. På backen låg Rammstein och flämtade. Råttgiftet gjorde honom slö och passiv. Jag gjorde en mental not om att låsa in byrackan i tid, innan han blev på avtändning.

I Ahmeds ögon glimtade det till av förgången smärta. Kvällssolen påminde honom om hans hemland, Afghanistan. Han har ofta berättat för mig om de röda bergen, de vida stäpperna och stora turbanerna. Afghanistan. Var där en tår? Kanske ett sandkorn blåstes upp i en virvel utanför Herat, färdades hela vägen hit till Uppsala och träffade Ahmed i ögat. Jag har hört att sandkorn kan göra så.

Klas låg på backen bredvid Rammstein och hallucinerade och gjorde hitlerhälsningar. Han är gammal rasist och var med i ett nassegäng under förra lågkonjunkturen. Det är ganska obehaligt att se men jag gör inget för att stoppa honom. Det är lika bra att han får det ur sig. Ahmed bryr sig inte. Klas har heller inga problem med Ahmed, han la av med nazismen sen han började hänga med mig och Rammstein. Knarket räddade honom.

Det blåste till, kallt! Jag såg på Ahmed att han saknade sin burka. Nere i Aghanistan var han nämligen transvestit. Det gick bra ända tills burkan fastnade i en åsnekärra och Ahmed helt plötsligt stod där mitt på ljusa dan, på en gata i centrala Kabul, i endast stringtrosor. Hur han överlevde och tog sig till Uppsala är en gåta.

Jag frågade honom en gång om han skulle försöka ta sig tillbaka till sitt hemland nu när talibanerna hade fallit. Han skakade på huvudet. För även om de skäggiga och fanatiska klanledarna har störtats av andra skäggiga och mindre fanatiska klanledare så kommer det dröja länge innan en man i burka kan accepteras i de eldröda bergens land.

Nu grät han. Adamsäpplet vibrerade kraftigt när han snyftande klämde fram en tår som landade på gräset mellan de håriga fötterna. Jag önskade jag kunde trösta. Jag ville se in i de där mörka och fuktiga ögonen och viska samma enkla formel som en afghansk mor har i beredskap åt sin son när han har haft sönder sitt leksakspropellerplan eller brutit nyckelbenet i en fotbollsmatch. Jag ville lägga den där, den tröstande handen på hans nacke. Men jag stod handfallen och kunde bara se på när pizzasalladsbudet grät.

På backen låg Klas. Det ryckte i hans högerarm. "Sieg Heil. Sieg Heil." Rammstein var borta. Fan! Kräket har kvicknat till. På avstånd hörde jag det hjärtskärande gnyendet av en kungsklippt pudel i dödsångest.

Av David Olsson 03 jun 2002 11:20