Anakin suger

Den största anledningen till att jag satt och skruvade på mig i biostolen och absolut inte på något sätt kunde leva mig in i filmen heter Anakin Skywalker. Under vilken slipprig sten har de hittat honom? En hel film där han mopsar sig och plutar med underläppen, vilket enormt skådespeleri!! Han ska föreställa en person som ska bli en av de största jedins någonsin men han ger bara ett töntigt intryck och man sitter och önskar att Darth Wader-masken ska tryckas i nyllet på honom så snart som möjligt. Att manuset är kasst gör ju inte saken bättre. Varför skulle Anakin över huvud taget få uppdraget som livvakt åt senator Amidala efter att ha betett sig som en trumpen tioåring i filmens inledning?

De så kallade romantiska scenerna är det mest avskyvärda jag har sett i genren. Jag brukar kunna leva mig in i det mesta B-filmsslisket men detta tog priset även för mig. Efter att ha befunnit oss i en värld av rostfritt och neon är vi plötsligt på en planet som av en ren slump är som gjord för spirande kärlek. Gröna ängar, vattenfall, brasor, balkonger med klätterväxter. Och på ett mystiskt sätt förändras också Amidalas kläder. Från att ha varit inlindad i diverse chabrak ända upp till näsan är hon nu plötsligt avskalad och visar ryggen helt naken. Sedan inleds ett nojsande utan hejd med alla tillbehör och det slår mig att mina kärleksnoveller från yngre tonåren som ligger nedpackade i en låda källaren i själva verket kanske är manus till nya storfilmer. Det hela exploderar i en kaskad av repliker i klassen: "Jag älskar dig av hela mitt hjärta, du finns i min själ och jag lider av plågan att se dig varje dag och inte kunna nå dig."

Amidala själv var ju bra som pampig sminkdocka i episode I men som känslosam hjärtedam fungerar hon bara inte. Dessutom har hon i episode II blivit förvandlad till det klassiska biobihanget. Ni vet kvinnorollen som är snygg, i vägen och alltid behöver räddas. Visst, hon får tag i ett vapen och skjuter lite inlevelsefullt i en scen men annars ramlas det och drullas det och räddas det friskt. Hon är också den omsorgsfulla lilla kvinnan som kommer med mat åt Anakin när han står och är ledsen efter att hans mor har dött. När Anakin är sådär känslofull och ledsen så berättar han att det blir bättre av att han står och meckar i verkstaden. Vilken karlakarl!

En annan känsloscen är när Anakin håller sin döende mor i sina armar. Hon har inte sett sin son på tio år och det första hon säger är: "Vad snygg du har blivit!" Det är under sådana scener jag blir tvungen att blunda för att inte förgås i patetträsket.

Slutligen funderar jag över om det var länge sedan George Lucas såg sina Star wars filmer från 70-talet. Under sina lektioner med Yoda får Luke nämligen lära sig att när det gäller att lyfta föremål med tankekraft så har storleken ingen betydelse. Men när nu Yoda själv börjar fajtas är det ingen konst för honom att lyfta småsaker men när plötsligt en stor pelare faller och han ska lyfta bort den med tankekraft tar det långt tid och han får arbeta hårt. Hm...

Nej, som sagt blev jag besviken över denna totalt känslolösa film. Man kan inte lägga hela filmbudgeten på datoranimation snyggt men kanske lite väl mycket och strunta i skådisarna och manusbearbetningen.

Av Anna Noren 01 jun 2002 14:25