Ivar i Duvemåla berättar, del 2

Mitt liv ändrades i den isolerade stugan i Duvemåla. Det talades om skolgång. Mina föräldrar diskuterade med läraren, Axel Henriksson, i Ubbemåla hur det skulle ordnas. Saken var den att Ubbemåla var en B-skola tror jag det kallades. Det betydde att man tog in elever vart annat år. Vad jag tänkte var det aldrig tal om. Det bestämdes att jag som var född -32 skulle gå i samma klass som 30-31 årskull. Det skulle få stora konsekvenser för min skolgång och har förföljt mig en stor del av mitt liv. Jag var inte ett dugg skolmogen, var blyg,hämmad och stammade lätt. Som om det var idag kommer jag ihåg den första skoldagen i Ubbemåla skola. Vi, jag och min bror Sven Olof, traskade den tre km långa stigen till skolan. Direkt när vi hade kommit ur den djupa skogen såg vi den lilla rödmålade skolan. Där uppenbarade sig en ny värld för mig. På skolplanen fanns en massa pojkar och flickor, i själva verket ett tjugotal. De flesta var klädda i snitsiga köpta kläder. Pojkarna hade golvkostymer och flickorna hade färgglada klänningar med förkläden och rosett i håret. Jag kände mig minst sagt bortkommen i den skaran i mina hemmasydda kläder. När det gällde skolarbetet hade jag från början svårt att hänga med på lektionerna. De flesta andra i klassen kunde redan räkna och kunde alfabetet hjälpligt. Jag startade från absolut nolläge. Jag var ohjälpligt på efterkälken under de sju åren som jag gick i skolan. Dessutom belastades jag av svåra läxor. Ofta stupade jag på alla psalmverser som jag skulle kunna utantill. Mycket ofta fick jag "sitta efter" i skolan ensam för att läsa mina läxor. Det lilla självförtroende som jag hade fick sig en ordentlig knäck när jag blev "kvarsittare". Jag blev inte uppflyttad till tredje klass. Min mor tyckte det var pinsamt när mammorna samlades till kaffe i lärarbostaden. Allt ordnade sig emellertid genom att min lärare gav mig extralektioner på sommaren varefter jag blev uppflyttad. Jag kämpade mig igenom de sju åren i skolan. Det sporrade mig verkligen inte att vara sämst i allting. Men uppriktigt sagt så läste jag inte så särskilt mycket läxor. När jag kom från skolan väntade arbete. Jag kom aldrig in i skollivet och deltog knappast i de vilda lekarna. Eftersom jag var minst i klassen blev jag kallad Lillkalle. Mobbning är nog ett för starkt ord men jag blev i alla fall ordentligt retad för att jag var den jag var. Det var förstås kläderna och så smörgåsarna som var gjorda av mörkt rågbröd och hade lite eller inget pålägg. En del hade till och med med sig sockerkaka. På vintrarna avundades jag de som hade så fina pjäxor och kulörta raggsockor. Jag och mina bröder gick hela vintern i osunda gummistövlar. Från tidig vår till sen höst gick vi barfota till skolan så vi skaffade oss en ordentlig "fotsula". När det var stort vattenflöde i Dalabäcken blev man buren över bäcken om man hade trasiga stövlar. När barnen i byarna hade barnkalas blev vi aldrig inbjudna. Det kändes verkligen jobbigt att höra på när pojkarna berättade om hur roligt de haft med saft och bullar och dans kring julgranen med de vackraste flickorna i trakten. Så det var inte med någon större saknad som jag slutade den skola som i hög grad format mitt liv. För en par år sedan dök det upp en skolkamrat som jag inte sett på många år. Han överraskade mig med att veta en hel del om min ringa person. Han berättade att han hade fått tag i en rikstidning med en artikel om mina aktiviteter i Duvemåla. Han sa: "När jag har kalas så visar jag artikeln om dig och sedan säger jag att vi var skolkamrater". Mera om skolgången. Allt slog alltså mer eller mindre slint eftersom jag inte var skolmogen. Jag måste dock erkänna att jag var hyfsad i frihandsteckning och i uppsatsskrivning. Det förekom fakiskt att jag fick beröm av min lärare för min fantasi. Men mina berättelser var samtidigt behäftade med en massa gramatiska fel. Det var naturligtvis uteslutet att jag skulle kunna studera vidare med mina dåliga betyg. När de begåvade och de som hade rika föräldrar började i realskolan i Emmaboda kände jag verkligen att jag var en andra klassens medborgare. Jag kände mig avundsjuk på dem som hade erövrat den grå mössan. På den tiden rådde stor klasskillnad. Landsortsbarnen lekte eller umgicks inte med arbetarbarnen i samhällena. Mina jular i Duvemåla kommer jag ihåg med glädje. Trots knappa förhållanden var mor duktig på att ordna det festligt vid helgerna. Till jul åkte vi alla med häst och släde till Emmaboda för att julhandla. Det var något helt nytt och spännande att komma till Emmaboda och se utbudet i affärerna och gatuvimlet. Till jul skulle julgrisen slaktas.Det var en ruskig upplevelse. Jag hjälpte till med att röra om blodet när grisen hade blivit stucken. Det är en absolut olämplig syselsättning för känsliga barn. Efter vad jag kan minnas var vi alltid nöjda med de julklappar vi fick. En jul fick jag färgkritor och ritblock. Det berättade jag en gång i skolan men då blev jag utskrattad. Då förstod jag att de "välbeställda" barnen fick andra och dyrbarare julklappar. Ett par km från Duvemåla ligger Sjökvarns gård. När jag var barn fanns det ett herrgårdspensionat där.Dit gick vi mest varje vecka med grönsaker, blommor och smultron. Ägaren hette Sven Wessberg och var jaktvårdskonsulent. Hans fru Greta stod för pensionatet. Dit kom varje år förnäma herrar som rökte feta cigarrer och eleganta damer med stora hattar och massor med halsband. Fru Wessberg var en mycket snäll dam. Av henne fick vi alltid läckra kakor. Hennes krustader var det bästa vi visste. Bland de gäster som kom varje år fanns en rysk emigrant som flytt från kommunisterna. Hon hette Asta Petrowskij. När hon kom hade hon alltid gåvor med sig. För första gången fick vi köpekläder. Vi var mycket stolta över våra Montyuniformer med båtmössa. En sådan uniform hade ingen i skolan. Självförtroendet var länge i botten, men en tröst för mig har varit att jag inte har varit rädd för utmaningar. Jag vantrivdes med de sju långa åren i skolan men fick istället sju trivsamma år utomlands. Det var oerhört viktiga år för mig. På egen hand ordnade jag praktikantplatser i Tyskland, Schweiz, England och USA. Tjänstevägen gick det genom arbetsmarknadsstyrelsens praktikutbyte. Den skötte visum och andra formaliteter. Jag kunde inte ett ord "utrikiska". Nu öppnade sig en betydligt angenämare värld för mig. Jag lärde mig språk, fick kamrater, lärde mig mycket i yrket och det blev en språngbräda för mig att öppna ett eget gardencenter. Under dessa sju år genomkorsade jag och besåg sevärdheter i de länder som jag bodde i. Att jag hade rest till Amerika slog ned som en bomb i hembygden. Jag tyckte det var ganska festligt att höra hur en äldre dam frågade min mor. "Nå, var är Ivar nu för tiden?" Min mor svarade mäkta stolt: "Ivar ä i Amerikat." Damen stod tyst en lång stund innan hon sa: "Å Ivar i Amerika." Nu när jag själv är pensionär så går tankarna mer och mer till mina föräldrar, som sedan länge vilar på Algutsboda kyrkogård. Jag skulle ha önskat att jag hade haft tillfälle att vara mera tillsammans med dem när de var pensionärer. Då var jag själv så upptagen,hade just övertagit rörelsen och bildat familj. Mor och far levde ett hårt liv och under svåra förhållanden fostrade fyra söner. På den tiden fanns inga barnbidrag. Jag kommer aldrig att glömma min mor som arbetade till sent på kvällen med att karda ull, spinna och sticka tjocka strumpor och vantar. Blåblusar och byxor sydde hon själv. Hon var händig med symaskinen. När det var dags för skolavslutning höll hon ibland på till långt ut på natten. Min far gjorde en odlargärning i Duvemåla. Nyodlade, stenröjde täckdikade. Han trodde på jordbrukets framtid. Han hade en otrolig arbetskapasitet så det blev tidiga morgnar och sena kvällar. En doktor sa en gång att far hade en järnfysik. Han var med om att starta bi- fisk- och frukodlareföreningar. Han var alltid full av ideer men det blev trädgård som han kom att ägna sig åt när jordbruket lades ner. Man kan beskriva far som lite av en Rasken som var sträng och fordrande och med ett häftigt humör men med ett gott hjärta. In i det sista odlade han grönsaker och blommor. Det var och förblev hans stora intresse. Ibland kom han upp till oss i Duvemåla och hälsade på. Han sa kanske inte så mycket om mina nymodigheter men jag förstod ändå att han uppskattade vad jag gjorde. Ett minne. En gång hade vi plockat svamp i skogen och var på hemväg. Plötsligt blev min far överfallen av en buse. Det var på Duvemåla byväg precis nedanför en backe som vi kallade för Molabacken. Där växer nu skog eftersom den kom på andra sidan när den nya vägen byggdes. Far kom i underläge och låg illa till. Jag var väl 10 år och vad kunde ett spinkigt barn göra mot en 100 kilos koloss. Hur som helst så hoppade jag upp på mannens rygg och försökte vända honom. Det var omöjligt men till slut fick jag in två fingrar i hans mun och slet allt vad jag förmådde. Då gav han upp och vi kunde fortsätta hem åtskilligt uppskakade. Nu när jag har passerat livets middagshöjd ser jag allt oftare tillbaka på mitt gångna liv. Aino och jag lever ett "stilla" pensionärsliv. Jag har de senste åren engagerat mig för att rädda den så kallade Rundqvistagården och den skog som nu kallas Trollskogen. Inte helt utan framgång får man väl säga. När turistbussarna började komma blev jag efter mycket övertalning guide i Duvemåla hage. Från att ha varit en blyg och komplexfylld person till att bli guide för hundratals personer var ett stort steg. Jag som hade så svårt att tala i större sällskap. Det fordrades för mig en stor självövervinnelse att komma över denna rädsla. Nu kan jag nog säga att det går hyfsat. Nu guidar jag faktiskt på både engelska och tyska om det kniper. Jag hade äran att hälsa Helen Sjölund och Peter Jöback välkomna när de sjöng i Duvemåla Hage inför 3500 personer. Så här efteråt tycker jag att det är ofattbart att jag vågade mig på det.

Ivar Karlsson
Faxnummer:047140049 Adr.Duvemåla,36191 Emmaboda.

Av Yngve Karlsson 31 maj 2002 14:51