Kyskhetsbältet

Hon kände sig säkrare, nu var hon såattsäga skyddad. Hon log för sig själv av förväntan, det skulle bli spännande att se hur det utvecklade sig. Eftersom hon inte litade på sig själv, hur skulle hon kunna lita på nån annan?

Ingen skulle komma åt, nyckeln lämnade hon hemma. Satte sig på bussen in till stan. Det skavde lite i kanterna, kändes en aning trångt, men vad gör man inte för att bevara sin hälsa, framför allt sin länge bevarade oskuld? Få känna sig "ren", det var något hon bevarade som en skatt. Hon skulle fan inte låta sig trilla dit. Det allra heligaste ville hon inte att någon skulle röra, och om hon hade druckit för mycket och inte kunde lita på sitt omdöme så gjorde vetskapen om att hon var så att säga ointaglig att hon kände sig säker. Orädd. Hon var ju ett blickfång var hon än visade sig. Sällan hon fick gå ifred en kväll, trots att hon gjorde vad hon kunde för att se sur och upptagen ut. Gick fort, rakt fram utan att möta någons blick. Alltid kom ändå någon manlig individ fram till henne och på ett eller annat sätt stötte.

Naturligtvis kände hon sig innerst inne smickrad. Men samtidigt så jävla ofri, alltid så jävla iakttagen. Begränsad i sin rörelsefrihet. Att hoppa upp på cykeln och ta en tur ut att utforska omgivningarna utanför stan, stanna varsomhelst där i nån skön skogsbacke, lägga sig ner i gräset och bara sola - otänkbart. Hon var alltför rädd att göra något som på något sätt kunde väcka intresse eller tas för en invit.

Det fanns bara ett men. Upptäckte nån, vem det nu än var som såg henne som ett lätt byte, att hon var låst, ointaglig, skulle hon kanske bli mördad i stället. Vad män får för sig kan man ju aldrig veta. Då litade hon till peppersprejet. Och vad farsan lärt henne. Men så långt ville hon inte tänka. "Fingrar i ögonen, knät i skrevet," usch. Hellre undvek hon allt som kunde tilldra sig den uppmärksamhet hon inte ville ha.

Hon var glad att ha hittat det där bältet, hon skulle bära det jämt. Hon var 19 år, visste knappt något om sex annat än det hon hört andra prata, det hon läst eller sett i media. Och det gjorde henne än mer säker på att det hon ägde skulle hon spara som ögat tills den rätta stunden då allt stämde var inne.

Hon släppte loss på ett helt annat sätt nu. Det kändes befriande härligt! De killar som bjöd upp hade ju ingen aning om hennes hemlighet och hon skrattade i smyg åt deras uppvaktning. Lite överlägsen kände hon sig. Nu är det hon som bestämmer, som vill ha kul och hon njöt av det!
Kvällen tog slut alltför fort. Hon sparkade av sig de trånga skorna, satte fötterna på barstolen och tittade sig leende och svettig omkring. En kille kom fram, han hade bjudit upp henne flitigast av alla och hon njöt särskilt av hans intresse. Han hade något som gjorde henne pirrig mellan benen. Den där märkliga känslan som gick alltför fort över. Som bara kom vid alldeles sällsynta tillfällen, var det bältet som framkallade den nu? När hon såg någon från en viss vinkel. När hon hörde ett speciellt sätt att prata. Det började i blygden som en snabb stöt, spred sig bakåt upp mot korsryggen, under armarna fram genom brösten. Nu var hon glad för sitt "skydd" trots att hon ångrade en sekund att hon tagit den på sig.

Skit samma, får se vad han säger när, eller om, sanningen uppdagas! För honom ville hon inte släppa sådär bara. Det blev till honom de åkte i taxin. Nu skulle det inte bli så lätt, men i sitt halvrusiga tillstånd var hon road av situationen och lät ske vad som skedde. Han verkade rar och omtänksam. Första intrycket var positivt, hon hade i alla fall känt något speciellt och ville veta mer.

Han hade sett vad hon hade på sig då hon satt med benen på stolen. Det sporrade honom. Gjorde honom nyfiken.

En tjej i jungfrubur.
Törnrosa.
Rapunzel i tornet.

Det sköna är det starka värt, tänkte han och tog itu med att försöka lösa denna gordiska knut han hittat.

Av Solveig Sjöskog 30 maj 2002 09:15