"Jumpamajjen" vägrar att tystas

"Om jag kan få litta uppmärksamhet så heter jag alltså Peder Jonstorp och är före detta lärare i idrott och hälsa, klass 7-9, Malmö. Ja, det gick inte riktigt som jag tänkt mig med min ockupation av tvättstugan, men allt löste sig väl efter omständigheterna. Jag sitter inlåst nu och blåklädda män tittar till mig några gånger i timmen och jag får små röda tabletter av ett grant fruntimmer och även om det gör ont så fort jag lyfter pennan eller blinkar med ögat så lever jag i alla fall och allt som inte dödar en stärker en. För att göra en lång historia kort så verkade polisen som kom och hämtade mig ha vaknat på fel sida och vägrade lyssna på min argumentation. Jag ska stämma dom så fort jag fått en vettig avokat.

På kvällen när mörkret kommer lägger jag mig ner på britsen och stirrar in i väggen - jag får inte ha teve av utredningsskäl - och minns dom lyckliga stunderna i livet.

Jag minns min lumpartid, jag minns dom glada skratten nere i skyttegravarna och när vi vådasköt morsgrisen Pålsson och när vi arrangerade välkomstfest för överstelöjtnant Jonasson i en stilren imititation av Nürnbergdagarna. Jag minns hur gott vi skrattade när morsgrisen Pålsson fick kompaniförbud efter att ha försökt "bonna" eller när vi lurade han att en av handgranaterna var en attrapp. Det var härliga tider, vi gav upp buset och tonårsfasonerna och blev rediga karlar som slogs med knytnävarna och tog oss en praktfylla efteråt.

Jag minns alla stunderna som farsa på stan, när jag gick runt bland ungdomarna på gatorna och slog mig ner ibland dom som en av dom och berättade om livet. Dom satt som små tända ljus mens jag satt och mindes hur det var när jag själv var ung. Jag berättade om hur billigt allting var och hur artiga alla ungdomar var och hur mycket bättre musiken och skolan var. Killarna kunde knappt tro sina öron när jag berättade.

Jag minns när jag räddade en kille - Lövis - från träsket. Det var på väg att gå riktigt snett för han, han ölade på helgerna och körde moped och spelade flipper och allt sånt. Jag gjorde vad jag kunde göra inom lagens råmärken; kickade han från handbollslaget och lät han sitta kvar efter skolan och använde bara våld inom rimliga gränser.

Han blev trots detta inte bättre. Jag kollade upp hans omdömen och såg att han hade väl godkänt i praktisk teknik och förklarade för han att han hade framtiden för sig om han bara kämpade och inte hängde på fritisgården hela eftermiddagarna. Men icke. Snart började han röka cigarett också. Jag berättade för han hur farligt det är att droga, men han ville verkligen inte lyssna. Hans tjej gjorde slut med han, och jag förklarade för han att det var för att hon tyckte det var som att slicka på ett askfat att pussa han.

Men han fortsatte att mopsa sig. Han sa att det var hans liv och att det var han som bestämde. Jag berättade för han att han inte älskade det livet. Jag berättade att han älskade motorer och handboll och styrketräning och skolan. Till slut gjorde jag det enda raka: jag drog upp ett streck i marken och sa till han att på den sidan där jag stod fanns handbollslaget, polarna, tryggheten, gemenskapen och jag. Och på den andra sidan, där han stod, fanns ett destruktivt liv, fyllt med droger och tobak, som bara kunde gå rätt på röven.

Och Lövis "hajade" vad jag menade. Redan samma dag samlade han "gänget" som han hade runt sig och sa åt dom att det var slut på att röka och öla och missbruka och tro man var vuxen och spela tuff. Dom till och med kramade varann, så att jag till slut fick säga åt dom att det fick vara bra med hånglandet för nu var det dags att träna handboll.

Det var tider det. Jag var så lycklig då. Här på häktet drar det så kallt på kvällarna.

Jag har börjat skriva en roman om mig själv. Den ska heta "Min kamp" och handla om min kamp för dom här ungdomarna och mot deras problem och för ett renare samhälle. Jag får inte ha skrivpapper så jag skriver den direkt på huden och ska be nån av dom andra killarna att tatuera in den när jag väl kommer till "finkan".

Jag har börjat göra upp ritningarna för en evighetsmaskin också. Och så försöker jag komma på vem som egentligen sköt Palme. Jag tror jag träffat Jesus också. Han hade keps och "gympapjuck" och en visselpipa i ett snöre om halsen och han sa åt mig att bölande är för bögar och Svenska Freds. Jag bad han sitta ner och lyssna så som jag själv brukade lyssna på killarna, men han hade visst inte riktigt tid.

Jag är ensam nu. Men ensam är stark. Om sex-sju år är jag ute igen och då är jag tillbaks på banan igen. Vi hörs då.

Till Mållgan och Hobbe, mina enda sanna vänner."

Peder Jonstorp, före detta "jumpamajje",
genom

Av kalle lind 29 maj 2002 14:19