Helvetet är löst

Detta är ett bidrag till Sourze Kulturs författarskola-"Skriv dig hög".

Kapitel 1

Tårarna forsar i snabbt flöde nedför Annas kinder när hon längtansfullt och sorgset tittar på den minimala lilla vita kistan som sakta sänks ner i sin mörka grav.
Hon vill inte gråta men kan inte hjälpa det, tårarna bara kommer och de verkar aldrig att ta slut trots att hon försöker hålla tillbaka sitt enorma tårflöde.
Sakta, sakta går hon först av alla fram till kistan när den är nere på den mörka kalla botten.
- Sov gott min tappra lilla ängel, mumlar hon.
Anna vill bara slänga sig efter i graven och är inte kapabel att gå tillbaka till den övriga familjen. Hennes man, Arne sluter upp bredvid henne och lägger sin mjuka arm om sin kära hustrus axlar. Därefter slänger han ner sin ros samtidigt som han mumlar något ohörbart för de andra.
När Arne leder tillbaka Anna slänger sig Johan, tio år, storgråtandes rakt in i sina föräldrars famnar.
- Är djävulen starkare än Gud?
- Varför skulle detta ske?
- Är min Emma en liten ängel nu? snyftar Johan genom tårarna.
- Ja, svarar Arne och fortsätter, Emma är en liten ängel och ligger på ett moln uppe i himlen, äter glass och tittar ner på oss. Hon kommer alltid att vara med oss allihop vad som än händer.
- Men varför skulle hon få födas om hon inte skulle få stanna kvar hos oss?
- Det vet ingen. Kanske var hon för god för jordlivet eller kanske var hon här bara en kort stund så att vi skulle lära oss någonting mycket värdefullt av henne, svarar Arne.
- Vad skulle vi lära oss? undrar Johan
- Kanske att vara mer rädda om varandra, svarar Arne.
Anna har slutat gråta nu, hon har aldrig i hela sitt liv gråtit lika mycket förr som nu. Hon lyssnar till deras samtal och inser samtidigt att allt har gått så enormt fort, att hon inte ens har ett enda foto på lilla Emma! Dags att tänka på det nu...

Sofie, fjorton år, gråter inte. Hon ser enormt sammanbiten ut och Anna beslutar sig i samma ögonblick för att ta sig i kragen, skärpa sig lite den övriga familjens skull. Livet måste gå vidare, detta även utan hennes minsta dotter Emma, som bara blev sex veckor gammal.
Anna tvättade henne själv på hjärtavdelningen och tog på henne den finaste klänningen som hon hade inför denna sista resa innan hon kramade lilla Emma till farväl. Hon fick också en pytteliten kofta och mössa på sig.
- Nu behöver du inte frysa nere i din ensamma grav.
Förresten, Emma skulle se fin ut när hon mötte Gud. Gud som tog deras gulliga lilla sladdbarn ifrån dem, men någon anledning till detta måste det väl ändå finnas?

På natten när det är mörkt utanför fönstret, tyst och stilla och den övriga familjen sover, smyger sig Anna upp, hon har fruktansvärda mardrömmar om hur Emma gallskriker efter henne och hur hon inte når fram till sitt barn för att få ge tröst.
Anna vaknar sjöblöt av svett och tårar. Hon gör i ordning några goda varma smörgåsar, till det dricker hon en stor mugg med kaffe, svart kaffe. Anna behöver den här tiden helt enkelt åt sig själv för att kunna reflektera över denna milda vintermånad som istället borde vara smällkall, och som var den månad när glädjen över att familjen utökats med ytterligare ett helt underbart barn, slutade med tårar och till sist en barnbegravning. Deras barn.

Annas tankar försvinner bort till den tuffa förlossningen som drog ut på tiden och blev till ett tolv timmars helvete. Värkarna var inte kraftiga ändå gjorde det fruktansvärt ont när förlossningsarbetet nu hade startat i hennes späda kropp.
Så småningom avtog värkarna och man måste sätta in ett värkstimulerande dropp. Plötsligt tog arbetet en enorm fart och snart var denna långa förlossning över. Det var som om Fan själv slet och drog inuti kroppen på Anna och det gick så fort på slutet att någon bedövning inte hanns med. Därför skrek hon rakt ut: - Jag vill inte vara med längre!
I sin förtvivlan över att inte kunna hjälpa sin kära hustru grät nu Arne högt. Barnmorskan sa inte ett ord utan tryckte istället med hela sin kraft över Annas mage och plötsligt fullkomligt forsade barnet ut ur kroppen på henne. Barnmorskan klippte mycket snabbt av navelsträngen mellan mor och barn, därefter rusade hon ut ur rummet med barnet. Kvar var Anna och Arne, ensamma, övergivna, tomma och helt kraftlösa. De förstod ingenting, ingenting annat än att barnet inte gråtit och varit alldeles blått.
Efter bara en liten stund, kanske ett ögonblick senare, kommer en äldre kvinna med vit rock hastigt in i rummet. På armen bar hon deras lilla nyfödda barn. En liten flicka som knappt vägde 2 300 gram. Kvinnan kunde uppenbarligen prata för hon sa snabbt:- Jag är barnjour och vi måste ta flickan till barnintensiven, kom dit och hälsa på, därefter sprang hon vidare med detta lilla arma barn. Hon var borta, borta med deras kärleksbarn och kvar lämnade hon dessa två snopna och oroliga nyblivna föräldrar.

Efter trettio minuter hade Anna samlat ihop sig så att hon kunde duscha och de blev sedan visade in till sin lilla dotter. "Oh, vilket underbart härligt fint barn!" Hon hade stora runda mörka ögon och ett tjockt kolsvart långt hår.
"Men vad sjutton var fel?"
- Kom tillbaka Emma!
- Vem pratar du med? överraskade Arne henne när han nu kom in i rummet. Han kysste försiktigt bort tårarna i hennes ansikte och höll hårt, hårt om henne och fortsatte med låg röst: - Min älskade, du måste sova för att bli stark igen och för att orka med.
Anna bara grät och mumlade: - Jag vill inte leva längre. Mitt liv är förlorat. Vad är det för mening med att leva? Säg mig det!

Kapitel 2

Denna fredagsmorgon väcker Arne Anna med frukost på sängen, hon har fått en liten sovmorgon och är inte medveten om omvärlden än utan helt inne i sig själv.
Det har gått två veckor sedan den enormt jobbiga begravningen och solstrålarna letar sig försiktigt in i rummet, snart är det vår men det bryr sig inte Anna om. Hon dricker motvilligt det svarta kaffet men lämnar både smörgåsarna, frukten och mjölken med muslin åt sitt öde; soporna.
På väg in till badrummet kastar hon en snabb blick i spegeln på skåpdörren i sovrummet. Hon är kort, 164cm i strumplästen och nu ser hon att hon måste ha tappat i vikt. Det är stora påsar och mörka ringar under ögonen, kinderna är insjunkna och både brösten och magen har snabbt försvunnit. Hon ser att hon är alldeles likblek till sina stora bruna ögon och till sitt långa ljusa hår som når ända ner till ryggslutet. De smutsiga jeansen och jumpern hon tar på sig är säckiga och stora, hon kontrollerar sin vikt ute i badrummet.
- Är det verkligen sant!? Minus nio kilo på två veckor! Den sista tiden har satt sina tydliga spår på Annas kropp och nu kommer hon ihåg att hon inte har ätit mat på hela veckan, bara druckit vatten och kaffe. Maten har hon slängt när ingen sett, direkt ner i soporna.
Hon går runt i familjens hem och upptäcker att de andra redan har gett sig av. Sen ser hon den stora förödelsen!Kläder, papper, tidningar, oöppnad post, disk, smuts och damm. Tvätthögen når ända upp till taket och så fönstrena är så smutsiga att det är omöjligt att se ut genom dem. Hon går in i barnens rum. Först går hon in i Emmas rum, där står den nya dyra lilla vagga som skulle bli henne första säng. Den hann hon aldrig sova i. Alla kramdjur, speldosor och små ursöta kläder som bara ligger i garderoben och väntar. Väntar på Emma! Hon sjunker ihop på golvet och gråter stilla, samtidigt som hon kramar den ulliga, mjuka nalle hårt som Arne köpte samma dag de fick beskedet att de väntade smått igen, tio år sen sist. Deras kärleksbarn!
Hon sitter länge ihopsjunken på golvet och låter tårarna komma i den takt de vill tills de är slut, då reser hon sig och går direkt in i Johans rum. Hon sätter sig ner i Johans säng som varit obäddad med smutsiga lakan i en månads tid nu och ser sig omkring, hon ser att alla hans saker ligger trasiga i en stor hög mitt på golvet. En tavla har ramlat ner och gått sönder, lampan fungerar inte och under kudden hittar Anna den tummade dödsannonsen på Emma. Johans lillasyster.

- Helvetets djävlar, svär Anna nu högt. Jag har mina andra barn att tänka på, de lider minst lika mycket som mig. Vi måste vara rädda om oss för vi vet inte hur länge vi får ha varandra kvar.
Hon reser sig kvickt och går in i duschkabinen och låter det varma vattnet skölja över hennes smala kropp, Hon väger bara drygt fyrtio kilo.
Anna löddrar in sig ordentligt med duschcremen och därefter frotterar hon sig torr och varm med handduken innan hon klär sig noggrannt och lägger för första gången sedan Emmas födelse en make up. Sen sätter hon igång och då går det med raketfart. Anna tvätta fem överfulla maskiner tvätt samtidigt som hon fixar fönster och byter gardiner. Hon fortsätter med den veckogamla intorkade disken, skurar de smutsiga golven och det snuskiga badrummet, bädda rent och plockar.
Efter några timmar skiner hela huset och hon känner sig både mycket nöjd och utsvulten.
- Vi måste få i oss lite god mat. Lite bränsle.
Efter en snabb inventering i köks- och kylskåp tar hon bilen in till affären som bara ligger ett par kvarter bort. Väl framme undviker grannarna henne, de vet väl inte riktigt vad de ska säga.
- Kan ingen bara lyssna på mig och bry sig? Nej, döden är ett för svårt ämne för de flesta människor, lite tabu, inget man pratar om. Jag får väl klara mig utan dem, säger Anna på väg in i affären.
Där storhandlar hon och innan den övriga familjen är hemma på kvällen sprider sig doften av potatisgratäng och kotletter i hela huset. Till detta serveras en fräsch sallad.
Arne, Johan och Sofies ansiktsuttryck gå inte att beskriva när de kommer trötta, ledsna och slitna hem på kvällen och möts av detta skinande hem och den utsökta maten med levande ljus på bordet istället för ett hem, fru och mamma i kaos. Visserligen var inte humöret på topp, nu som förr, under måltiden men alla kände de den otroliga värme och kärlek dem emellan.

Av Sandra Olofsson 29 maj 2002 16:21