Ytterligare ord från "jumpamajjen"

"Om jag kan få litta uppmärksamhet så heter jag alltså Peder Jonstorp och är lärare i idrott och hälsa, klass 7-9, Malmö. Ett av dom stora problemen med dagens unga är som alla vet knarket. Överallt omkring oss ser vi det. Det börjar med att killarna utsätts för passiv rökning, och så plötsligt ligger dom på Centralen med en skitig nål i armvecket.

I januari kom Lövis pappa upp till mig när jag stod och värmde upp killarna ute på fotbollsplan, eller "kaserngården" som jag litta skämtsamt brukar kalla den. Han tittade litta underligt där dom låg och gjorde armhävningar i snömodden, men det förstog jag senare var som han var orolig för sin son. Jag sa åt Lövis - en annan Lövis, en storvuxen jävel, jag tror han har nån hjärnskada - att ta ansvar för att dom andra killarna blev ordentligt uppvärmda i hinderbanan.

Sen gick jag och Lövis pappa in i personalköket - "officersmässen" - på skolan och han började han berätta att han var orolig för Lövis, sin son, som brukar komma hem med blåmärken och rivsår från "gympan". Jag förstog genast vari felet låg: knarket.

Jag berättade för Lövis pappa att knarket är ett mycket vanligt problem bland ungdomar, men som många andra föräldrar ville han inte tro att hans son höll på med sånt utan började istället mumla om att skolan kanske var i hårdaste laget. Han började återigen "gaffla" om dom här blåmärkena och rivsåren, så jag plockade fram en kanyl med litta fultjack i och förklarade hur jävla farlig en sån tingest faktiskt är. Har man den i byxfickan, kan man riva sig betänkligt på låren, och har man den till exempel i bröstfickan och råkar snubbla kan det mycket väl leda till blåmärken på thorax.

Han ville fortfarande inte fatta att hans son kanske inte var Guds bästa barn. Han började orera om att Lövis var rädd för att gå till skolan, och jag förklarade att det var fråga om så kallad "snutnoja". Han hade upptäckt sår efter rakblad på Lövis handleder, och jag förklarade att det antagligen var hål efter sprutstick. Han hävdade att Lövis inte sovit ordentligt på månader, att han vaknade skrikande på nätterna, att han kommit efter i alla ämnen och att han fick panikattacker när han såg en träningsoverall, och jag förklarade pegadodiskt att allt var typiska knarksymtom och att han inte behövde vara orolig.

Nu började han skrika åt mig. Jag bad han lugnt och behärskat med bägge händerna att lugna ner sig. "Nu tar vi det här från början", sa jag. "Du tror alltså inte att det är fråga om knarkproblem?"

"Nä", skrek Lövis pappa.

"Okej okej", sa jag, "men om han skulle få problem att skaffa knark, så vet han att han alltid kan komma till mej".

Lövis pappa tittade vettskrämt på mig, så jag skyndade mig att förklara att det är fråga om sjyssta prylar, inget bängstuff, nästan inga mellanhänder, direkt från dom bakre regionerna på en polsk svartarbetare och att jag bara tar tjugo procent själv. Han började åter skrika åt mig, och jag var snabb att förhandla ner det till tio procent.

Nu var Lövis pappa alldeles röd i ansiktet, så jag tyckte det var bäst att visa att jag hade ärliga avsikter. Jag plockade fram några påsar "näsgodis" och förklarade att detta var nästan rent, bara hälften Ariel, och att det tammefan kunde fräsa näsbenet av en bantuneger. Pengar på bordet på en gång och han kunde få det för halva priset, och då var jag verkligen sjysst.

När han åter igen ville börja prata om Lövis, suckade jag tungt och förklarade för han att jag faktiskt slutat bry mig om ungdomar och deras "problem" nu sen jag börjat knarka. Nu är jag mycket mer intresserad av, ni vet, typ olika ljusfenomen och sånt, och såna här insekter som inte riktigt finns, och den här kosmiska känslan av att stå upp till knäna i yoggi och liksom bara lysa.

Nu var han riktigt upprörd. Han frågade efter mitt namn, och jag bad han vänligt att kalla mig Ödlekungen, för det gör alla andra. Han reste sig upp och skrek så spottet sprutade att han minsann skulle ta Lövis ifrån skolan på en gång. Jag var hård tillbaka och förklarade att det kunde han gärna göra, men först ville jag ha "cashen" Lövis var skyldig mig för att slippa få på flabben av dom stora killarna.

Lövis pappa lämnade "mässen", högröd i ansiktet. Jag skakade på huvet och tänkte på hur många blåögda föräldrar som varje dag undlåter att se sina barn gå under. Sen rullade jag upp ärmen och lutade mig tillbaks på mina utlagda dagstidningar.

Sammanfattningsvis: det är dags att göra nåt åt problematiken! Alla föräldrar och politiker som vägrar att se - det är ert fel alltihopa! Varje dag går tusen ungar in i döden - och ingen frågar mig varför! Rösta på mitt parti i valet, Pederpartiet, så ska jag se till att vi motar bort knarket och blattarna vid gränsen!"

Peder Jonstorp, "jumpamajje",
genom

Av kalle lind 28 maj 2002 14:03