Läs min t-shirt!

Jag läser i No Logo om hur varumärkena alltmer har tagit över vår värld och mutat in snart sagt varje "ledigt" utrymme. Inte minst på våra kläder förstås.

Jag är gammal nog att minnas när märkeshysterin först drabbade Sverige. Det var när jag gick i femman-sexan som det plötsligt blev livsviktigt vilket märke man hade på jeansen; Gul och Blå var det som gällde. Wrangler kunde också gå an. Den som inte hade Gul och Blå - eller åtminstone utsvängda jeans - förklarades vara en "Tråkmåns". Och det ville ju ingen vara, det var lika illa som "plugghäst". Oftast var det samma sak. Senare spred sig varumärkena till t-shirts och lammullströjor. De flesta tjejer hade Fruit of the Loom eller Lacoste-krokodiler på sina knoppande bröst.

Sedan dess har varumärkena brett ut sig alltmer, inte minst gympadojor handlar i dag mer om Nike-loggor och liknande än om funktion. Fast jag har alltid gillat Adidas, och nej, jag kallar dem inte sneakers.

Naomi Klein förklarar i No Logo varför det inte går så bra för Levis längre; de associeras helt enkelt bara med jeans, inte med en hel livsstil på samma sätt som Nike eller CocaCola. Men det är ju det jag gillar med Levis! Deras t-shirts har en liten, diskret logotyp på ärmen, annars är det helt enkelt bara en bra t-shirt! Naomi Klein visar hur utvecklingens slutpunkt annars skulle vara Tommy Hilfigers t-tröjor som i princip bara är en stor logga! Hon beskriver dess bärare som "mumifierade" i Tommy Hilfiger.

Jag gillar egentligen mest en vanlig enkel t-shirt i svart eller vitt. Upp till bäraren att bokstavligen fylla med sitt innehåll! Men det finns förstås andra budskap än varumärken, som är desto roligare att bära på sin tröja. Jag talar om de insprängda budskap man i dag kan beskåda på var och varannan t-shirt som unga människor och inte bara de går omkring med. Flera av de budskap man kan se på t-shirts påminner om den amerikanska konstnärinnan Barbara Krugers antikonsumistiska budskap, "I shop, therefore I am" och liknande formuleringar. Det handlar om samhällskritik i nya former. Det paradoxala är att dessa tröjor säljs som varor, som allting annat.

"Smash it up", "You dont have to fuck people over to survive" är autentiska "tröj-budskap" från förra sommaren. "Die Sexist shit!" är ett annat. Alla satt förresten på en och samma kvinna. Själv har jag andra tröjor med andra texter som ligger närmare mitt hjärta.

Men utvecklingen är tydlig. Man kan inte läsa i folks ansikten längre vad de tänker, många går omkring med en mask på stan. I stället för att läsa människor som en öppen bok, får man läsa deras tröjor.

Av Andreas Björsten 28 maj 2002 09:17