Jag bakade en tårta av mitt liv

Först gick jag i affären. Jag hade mycket pengar i min ficka. Ungefär allt jag ägde. För det skulle ju bli väldigt jävla bra. Jag bar på en röd plastkorg som nästan inte vägde någonting alls först alltså. Och när ett affärsbiträde log åt mig blev jag alldeles varm inombords. Det kändes som om jag var rätt ute.

Min korg blev sen tung och mindre röd. Jag stannade och tittade på vad jag hade. Det stod "exclusive" och "original" överallt i den. Jag tänkte mycket på priserna. Det fick ju inte vara för billigt detmitt liv. Ibland härmade jag helt enkelt andra och tog samma saker. Andra som hade ett tilltalande yttre och som såg ut att ha bra koll.

Sen gick jag till kassan. Jag betalade med ungefär allt jag ägde och kassörskan log mot mig flera gånger. Just därför förmodligen. Men jag fick ändå en känsla av att jag var rätt ute.

Sen körde jag hem med bilstereon på hög volym "Jailhouse blues". Bar in varorna och ropade att jag var hemma fast jag bor själv.

Sedan dukade jag upp allting på bordet och satte mig ner och tog några lugnande andetag.

Där fanns nog allt att vilja ha. Jag skulle bara behöva lägga ner allt i mixern och sätta på locket och trycka på startknappen. Sen efter någon timme eller så skulle jag ta upp degen som antagligen skulle vara rosa. Och då skulle den få jäsa under en bakhandduk till riktigt pösig. Sen skulle jag kanske ha en fest, eller så kanske jag skulle kunna ställa ut den och vinna dyra priser. Det fick bli ett senare och spontant beslut. Jag hade en härlig känsla. Det var som om jag faktiskt var rätt ute.

Jag bläddrade i min tårtbok. Där fanns jättemånga tilltalande. Jag kunde tänka mig min tårta i en sådan här tårtbok. Det skulle vara i best of upplagan the greatest cakes. Jag läste att det viktigaste när man bakar sin tårta är att man gör det med a lot of love. Love... kärlek. Jag blev plötsligt alldeles kall och började darra. Det viktigaste. Jag hade ju glömt att köpa kärlek. Det blev helt fruktansvärt tomt och sen började jag svära. Hur kunde jag glömma kärlek...

När jag tagit ännu fler lugnande andetag ringde jag upp affären och frågade om de hade någon kärlek inne som inte kostade sådär jättemycket. En kvinna sa att det var en ganska ovanlig fråga men att hon skulle koppla mig till elektronikavdelningen. Jag fick fråga igen och denna gången svarade en man att om det var äkta jag var ute efter så hade de inte haft nått på flera år eller ens något liknande. Han trodde inte det tillverkades längre. Men jag kunde köpa en mobiltelefon för bara en krona och då kunde det bära var som helst sa han. Det var tydligen ett populärt alternativ. Jag kände i byxfickan att jag hade en krona.

Med pånyttfött hopp körde jag ner till affären. För att inte verka desperat sa jag som det faktiskt var, att det var till ett bak. Mannen svarade med att hans svärmor kunde göra de bästa kanelbullarna i världen. Sen skrev jag under ett papper och betalade en krona och fick en mobiltelefon. Han sa att jag var helt rätt ute. Jag sa tack.

Sen körde jag hem med bilstereon på hög volym "These boots are made for walking". Pressade ner allting försökte visa kärlek i mixern tillsammans med vatten och tryckte på. Det lät ganska mycket om det hela. Jag uppmuntrade maskinen att fortsätta tugga genom att höja frekvensen när det började gå tungt. Efter ungefär en timme lät det inte så mycket längre. Då fick det gå i två timmar till. Sen tryckte jag på stoppknappen, tog bort locket och la en bakhandduk över degen. Det luktade ganska bestämt men gott. Jag var övertygad om att jag var rätt ute.

Jag satte mig och väntade i hallen medan degen jäste för att inte påverka något. Det var som att sitta i ett sjukhusväntrum medan en kritisk operation pågick på mig själv. Sen efter minst en timme gick jag in och tog bort bakhandduken eller om det kanske var ambulansfilten...

Jag kände mig, rätt... ute, vilsen.

Och det är här jag står nu och tittar ner.
Jag kan ju inte säga att det ser så tilltalande ut direkt det där, mitt liv. Men man ska ju alltid smaka innan...
Så i och för sig. Fast prova vågar jag inte själv, för tänk om det smakar som det ser ut. Det skulle vara väldigt tråkigt.

Så det får andra göra...

Av Fredrik Johansson 27 maj 2002 09:31