Ett "fint" arbete är inte nödvändigt

Ett "fint" arbete är inte nödvändigt.

Åtskilliga personer som föddes vid tiden för andra världskriget har skrivit om hur man gjorde klassresan. Jag, som föddes på en gård i den genom Mobergs Utvandrarna välbekanta byn Duvemåla år 1936, gjorde endast en partiell klassresa. När jag gick i pension hade jag i tur och ordning varit trädgårds-,hamn- och restaurangarbetare. Samtidigt hade jag varit en evig student i så måtto att jag hela tiden studerat på någon skola eller på egen hand på fritiden. Varken jag eller min yngre bror, född 1938, lyckades att göra någon fullständig klassresa. Orsaken till att jag har varit arbetare i hela mitt hittillsvarande liv är troligen att jag började arbeta på gården redan när jag gick i folkskolan och att jag började arbeta på heltid när jag hade slutat skolan vid 14 års ålder. Jag var så van vid kroppsarbete att det var lätt som en plätt för mig att klara sådant arbete. Intellektuellt arbete upplevde jag som något mycket krävande vilket gjorde att jag avstod från att söka sådana arbeten. Man kan säga att jag blev arbetare av födsel och ohejdad vana om än en ganska ovanlig sådan.

En lärare i skolan som min yngre bror gick i, har jag troligen att tacka för att jag blev en evig student. Han ringde till min far och frågade om inte min bror skulle börja i realskolan med tanke på att han hade så bra betyg. På så sätt kom det sig att min bror som den förste i släkten påbörjade högre studier medan jag som hade slutat skolan arbetade hemma på gården. Det var när jag förhörde min bror på glosor i tyska och engelska som tanken infann sig att jag ville studera vidare. Så snart tillfälle erbjöd sig. Jag måste emellertid vänta tills jag blev 18 år och kunde studera vid folkhögskola. Åren 1954 och 1955 studerade jag vid Högalid folkhögskola utanför Kalmar. Målet för min strävan var emellertid realexamen. Tack vare korrespondensstudier vid NKI-skolan tog jag realexamen 1961 vid 25 års ålder. 4 år senare tog jag studentexamen vid kvällsgymnasiet i Göteborg. Därefter tog det av någon anledning som jag inte riktigt själv förstår hela 15 år innan jag hade tagit en fil. kandexamen vid Göteborgs Universitet.

I ett hänseende förstår jag dock den långa studietiden. Jag var mycket mera intresserad av att lära mig mer och mer än att skaffa ett "fint" arbete. Under hela studietiden hade jag ett kroppsarbete antingen i hamnen eller på restaurang. Och jag trivdes med det. När jag tog ut min examen hade jag 180 poäng i stället för behövliga 120. Att jag då anmälde mig till lärarhögskolan var nog ett känt behov att återgälda till samhället den förmån som jag åtnjutit i form av studielån och annat stöd. Inte ett behov att få ett "fint" arbete eller att göra en klassresa.

År 1982 infann sig dock möjligheten för mig att göra klassresan när jag blev antagen till lärarhögskolan i Stockholm. Så blev det dock inte eftersom man där ansåg mig mindre lämpad att vara lärare och därför inte ansåg sig kunna ge mig lärarbehörighet. När jag för en tid sedan sorterade papper från den tiden upptäckte jag en uppsats som jag skrev när jag gick på lärarhögskolan. Uppsatsen behandlar en bok skriven av den tidens främsta experter i pedagogik Broady. I uppsatsen skrev jag på följande sätt: "Broadys åsikter om arbetarbarnen är mycket ensidiga. Mina erfarenheter från arbetarmiljö säger mig att arbetarbarn med låga betyg i de flesta fall inte alls är så beklagansvärda som framgår av boken. Dessa barn, som oftast har föräldrar som trivs med sina arbeten, vet att de mycket väl skulle kunna trivas med ett manuellt arbete. Därför är det ingen katastrof om man inte får så bra betyg, vare sig för barnen eller deras föräldrar.

Det är medelklassvärderingar när man anser att fina examina och arbeten skulle göra arbetarbarnen lyckligare. I själva verket får många arbetarbarn med hög ambitionsnivå betala ett högt pris i form av magsår,alkoholism och allmän vantrivsel om man på grund av omgivningens tryck råkar hamna i ett arbete som man inte har några förutsättningar att klara av på ett tillfredsställande sätt. Själv har jag känt mig tveksam till läraryrket på grund av att det saknas all tradition av dylik verksamhet i min uppväxtmiljö. En av mina bröder sysslar med trädgårdsarbete trots några års universitetsstudier och själv känner jag såväl trygghet som tillfredsställelse när jag är sysselsatt med manuellt arbete."

Av ovanstående citat framgår med all önskvärd tydlighet att jag tvekade om min lämplighet som lärare. När det gällde eleverna räckte det oftast att jag talade om vad jag hade sysslat med i mitt tidigare liv för att jag skulle få god kontakt med den klassen. Jag erinrar mig med glädje den klass i Jacobi Gymnasium i Vällingby som jag fick blommor av när jag slutade där. Jag vill också så här i efterhand tacka de elever från Södra Latins Gymnasium som kom med blommor till min bostad när de hade fått veta att jag inte hade fått lärarbehörighet. Då hade jag emellertid redan återvänt till Göteborg.

Jag kunde ju ha arbetat som lärarvikarie. För detta behövdes ingen behörighet. För mig blev dock lösningen att jag använde kroppen och inte hjärnan på arbetet och hjärnan på fritiden. En kroppsansträngning återhämtar man sig snabbt från och den motion man får är nyttig för kroppen. En överansträngning av hjärnan fordrar en avsevärt längre period av vila. Kanske hade jag drabbats av utbrändhet eller andra problem om jag hade arbetat som lärare. Man kan dock inte veta något med säkerhet. Detta val var mitt Rubicon.

När jag hade fyllt 60 år bestämde jag mig för att gå i pension. Min tillvaro liknade nu ganska mycket den när jag studerade vid universitet och levde på studiemedel. Det var skönt att kunna läsa och filosofera utan att behöva tänka på brödfödan. Nu har jag också börjat skriva ner vad jag kommit fram till som arbetare och evig student. Jag har skickat in ett antal artiklar till olika tidningar men hittills har jag inte fått mer än en insändare publicerad. Trots bristande framgångar när det gäller att få in artiklar i tidningar lever jag nu just det liv som jag kanske alltid har velat leva och det är detsamma som att få läsa, filosofera och skriva.

Av Yngve Karlsson 27 maj 2002 09:22