"m/s Tjirolin"

Det är tjugo år sen. I mars 1982, när solen sken över snövidderna stod du och doftade av granvirke i en verkstad ute på ett skärgårdshemman. Den gamle mannen formade med vana händer dina bord enligt sitt eget huvud.

Mjukt och följsamt. Vidgade dem mot stäven, planade dem utåt just där bogvattnet skulle bära och slå, utåt, inte in över relingen. Formade dem efter generationers erfarenhet av hur sjön i de trånga stenrika sunden trängs ihop och blir kort och krabb.

Bukigheten i det slanka, gracila skrovet samlades smeksamt ihop i det kraftiga kölpartiet, som inombords var förstärkt med flera starka spanter. Som ett vikingaskepp utan drake. Fast vackrare.
Att betrakta dig är som att lyssna på musik.

Jag lärde mig. Vi är ett nu. Du tog mig ut på fjärdarna. Nytjärad om försomrarna, med äkta daltjära. Svart som synden och blank som ebenholz, - och doften! Mitt huvud var i himlen, kroppen ett med havet och sinnet fridsamt ett med alla som färdats över vatten i alla tider.

Jag ville ha en båt för oberoendets skull. En egen, som jag ville lära att klara själv. För att komma ut när jag ville och inte vara beroende av någon som inte hade tid, eller lust, eller det rätta sinnelaget.

Du är 21 fot, har en tvåcylindrig inombords Yanmar diesel motor med el-start. El-pump med nivåbrytare som är bra att ha innan dina bord svällt efter vinterförvaringen och slutat ta in vatten.

Du har testat mig i alla väder. Särskilt de värsta, men ingen gång svikit om jag fumlat vid angörandet av bryggor eller rundat nordpricken där det alltid går hög sjö. Den som med nordan kommer in ända från Luleå.

Du har bara lett åt mig och menat att det är bara sådant du är gjord för. Fast mina ben skakade av rädsla för de enorma vågorna som du såg så liten ut i. Jag hade bundit fast mitt barn i spanten, medveten om risken men du bara log och menade att det nog var bäst. Jag hade ju fullt upp att parera sjön.

Och motorns ljud lyssnade jag till som en tok. Måtte den inte stanna. Men den spann bara, alla sjömil vi gjort spann den bara.

Sommarnätter ensamma på sjön, då holmarna avtecknade sig som klippta ur svart papper mot den brinnande norrhimlen. Glitterdagar, regn och dimma, oktoberfärden den sista för säsongen.
Sand och tegel har du forslat. Möbler, barn, djur och hundar. Mat. Virke till veranda, brygga, bastu.

Jag trodde det var sista resan i fjol. Du var genomrutten på flera ställen och jag nitade "Till salu" -lapp på motorlådan. Men när det kom till kritan kunde jag bara inte. Svika sådär när du aldrig svikit mig. Skulle aldrig ha blivit lika glad mera.

Nu är du nygammal och fin. Har nya bord och en del av kölen är utbytt. Fick goda råd av båtbyggaren som lappade dig hur du ska upp i god tid ur vattnet på hösten för att hinna torka innan det blir frost. Annars ruttnar träet.
Sånt jag inte vetat.

Vi fortsätter tillsammans ut till paradiset!

Av Solveig Sjöskog 25 maj 2002 12:50