Studentskiva ur en rookies synvinkel

Det var onsdagkväll och jag satt framför datorn och kände mig som ett :/

Men det var ju kvällen då min studentskiva skulle äga rum. Så jag stängde av datorn och bearbetade mitt yttre tills jag lyste. Oh joy och glada dar, springa till tunnelbanan och träffa Hannah, en uppenbarelse i glitter och knähöga stövlar. Vilken kvinna. Stillasittande rusade vi instängda i tunnelbanevagnen mot Slussen och mötte klasskamrater i vita mössor och bara axlar eller kostym. En del knappt igenkännbara i sina nya kläder, frisyrer och sminkningar. Studentskivan skulle äga rum på Bel Ami ute på Djurgården så vi klev alla på en båt som förde oss ut på vattnet. Det var väldigt trevligt och alla skrattade och var glada. Jag, som aldrig närvarat på en dylik tillställning och heller aldrig bevistat Bel Ami hade byggt upp visioner om att vi skulle bege oss till ett slags slott för att intaga en mustig middag och samtala lite behärskat för att sedan inta dansgolvet.

Ack. Ni som är vana skivbesökare skrattar väl åt mig i detta nu. Vojne vojne. Vi fördes in i lokalen som var trång och av trä. Uppför en trappa och in i ett rum. Vi slog oss ner vid skruttiga långbord och fick förrätt - en toast lika stor som cirkeln som bildas om du sätter tummen och pekfingerspetsen mot varandra med en klick skagen uppå. Och ett glas öl. Plötsligt ska tydligen Felix upp på bordet ty alla slår händerna i bordet och skriker Felix på bordet Felix på bordet och han kliver upp och alla sjunger Tjofaderittan Lambo och Felix ska vara en fyllefyllehund för han tömmer tre ölglas och sätter glaset på huvudet! Vad är det här? Var är jag? I mina vildaste mardrömmar kunde jag möjligtvis föreställt mig ett gäng femtioåriga midsommargubbar sitta på detta viset efter trettio nubbar men ett gäng nittonåringar klockan sex på en onsdagskväll? Icke. Jag tänker att det är tur att man inte är en sån som människor minns i sådana här sammanhang, en sån som aldrig skulle bli uppkallad på ett bord. Lite av en partyspolier i träda, en omedveten moralpolis. Det kanske är min utländska uppfostran, kanske nåt i min person.

Det blev Lasse på bordet, Azin på bordet, Maria på bordet, Ida på bordet, 3A på bordet, Paul på bordet och till sist maten på bordet. Maten ja. Tre bitar kött lika stora som ett pekfinger. Lite sås konstfärdigt ringlad över. En liten karott potatisgratäng placerades ut bredvid var sjätte person för de sex personerna närmast att dela på. Varken mustigt eller mättande. Mer liknande ett skämt. Surt surt vin hälldes upp i glasen och det stora studentmösseiskrivandet inleddes. Alla skrev kors och tvärs, hit och dit, sentimentala texter som orsakade svårigheter att möta blickar över bordet sen. Vinglas tömdes, i strupar och på vita mössor, Anders på bordet, David på bordet, hålla tal, applådera. Längsta bästa applåden för läraren Jocke. Stämningen var upprymd och larmet var öronbedövande. Alla sprang omkring som tokiga och plötsligt kom efterrätten på borden. En chokladkakbit lika stor som ett långfinger hint, hint till cateringföretaget... och en gräddklick lika stor som en lillfingernagel. Efter slukandet av dessa ombads vi förflytta oss till nedervåningen för att inleda feststadiet då alla våra vänner skulle komma och borden flyttas undan för att skapa ett dansgolv.

Euforisk över att vara på ett ställe med så många älskade vänner och bekanta ansikten att lära känna bättre sprang jag runt till alla. Ett visst tomrum i plånboken där istället för de vanliga cirka femhundra kronorna nu endast fladdrade två fick mig att tänka över mitt dryckesval för kvällen. Det gällde ju att vara ekonomisk såväl som klok. Rådet "svep en sexa vodka" förkastade jag men tog däremot en Long Island. Vojne. Kvällen blev ett rus och kroppen som en hardcore elektrisk banan. Överallt någon att prata med, på varje våning nånting roligt att göra, konversera, presentera, dansa, dansa, skriva i mössor, kramas, pussas, hångla lite i förbigående med en vän till en bekant? och dansa.

Sen bjöd Mary mig på en sexa sambuka. Och bananen blev mer en mosad uppenbarelse som enbart för att gardera sig trädde in på toaletten och kastade upp i den vita skålen. Sen vilade jag en stund där på golvet för det var ju ingen brådska. Festen såg inte ut att avta och jag var lite trött i ögat. Sedan gick jag ut därifrån och satte mig på golvet med några vänner. Då kom en biffig vakt och sade "ni kan inte ligga här". So be it, tänkte vi och ställde oss upp. No problem. Jag gick ner till uteserveringen för att se om jag kände nån där men det gjorde jag inte. Så jag lade huvudet på armen ett tag för det var skönt i nattluften. Naturligtvis går biffen förbi och petar på min mössa och säger "du kan inte sova, upp med dig!" och jag säger jaja okej, och går in i lokalen igen.

Jag tänker att det är bäst att spy en gnutta till så man är säker sen och kan ha roligt så jag beger mig en sista gång till damtoaletten. Denna gång är det dock kö och jag ber vänligt om förtur då mitt ärende är av en både mer brådskande och mer prekär natur. De glosögda kvinnorna pekar drygt på papperskorgen och säger att det är min plats, toaletten är för dem som ska kissa! Vilken fräckhet. En tjej i brunt hår meddelar att hennes ärende är av samma natur som min och tillsammans kuppar vi ett av båsen och slår oss ner i varsitt hörn mittemot toalettstolen där inne. Ingen av oss behöver längre spy, vi mår bättre nu. Hon säger att hon tänker gå ut ett tag och jag nickar bifall. När hon öppnar dörren så står han där. Den blodiga biffen. Den nitiske vakten. Och jag sitter alltså och knäar framför toaletten. Fan. "Det är nog bäst att ni tar lite luft utanför entrén" säger han vant och eskorterar oss ut.

Min misstrogna min speglar de förorättade känslorna i mitt inre. Brunhåriga flickan frågar varför vi måste ta luft utanför entrén och biffen svarar att "det är bäst så. Ni kan ju spy var som helst annars". Men! Vad tror han om oss! Att vi är galna partydjur som dansar och spyr glatt var som helst? Det var ju just för att vi inte är det som vi gick in på toaletten för att sköta våra bestyr borta från de glada festarnas ögon. För att sedan ta det lugnt och återvända. Så bittert. Förpassade till en busskur fryser vi nästan ihjäl och klagar över livets orättvisa.

Därinne fortsätter festen och de riktiga oberäkneliga och överförfriskade ungdomarna har biffen ingen koll på. Istället slänger han ut två vettiga missförstådda lagom förfriskade flickeflarn. Jag vandrar beströdd av skavsår och vettlöst frysande in till stan och tar nattbussen hem. Dagen därpå ringer cirka sju personer för att bekräfta "ryktet" ! om min påstådda utkastning från min egen skiva. Jag säger ja. Och de säger saker som "respect! Fan va häftigt! Helt otroligt ballt! Nu är du rockstjärna! Oj va tufft! Haha shit va nice!" och jag fattar ingenting. Det var ju inte svårt direkt. Svenskar är konstiga. Tänk om de kunde säga såna saker när jag skrev mitt 36-sidiga kompendium om kognitiv psykologi.

Av Kee Leong 22 maj 2002 10:58