Bröllop - som på film

I USA snor journalistiken och juridiken och polisen och milisen dramaturgin från filmen och presenterar nyheter och rättegångar och bovjakter och krig efter principer vi känner igen från fiktionen. Ingen kan längre säga var det ena börjar och det andra slutar; dokusåpor är så kallat dokumentära men bygger konsekvent på konstruerade situationer, medan den där Lars Norén-pjäsen som somliga ville hävda utlöste Malexandermorden var så kallat fiktiv men helt utgick från reella premisser.

Ord som "snaskigt" och "våldspornografiskt" dyker gärna upp i huvet när man ser journalisterna zooma in potatismagarna och rota runt bland likmaskarna för de mest säljande och dramatiskt effektiva bilderna.

Men den spegelsal vi byggt upp åt oss, den värld där fiktion och fakta biter varann i svansen, ska nog inte främst ses som något negativt. Låt oss istället se det som ett faktum. Det är så det är. Jorden är rund, solen är varm och verklighet och dikt imiterar varann. Over and out.

Det är dessutom inget nytt fenomen. Konsten har så länge den existerat fyllt två fiktioner - förutom den roande, oroande, tidsfördrivande, filosoferande, propagerande, tröstande, hotande och särskiljande - nämligen a att skapa idealvärldar för människan att leva upp till och b att skildra världen som den ser ut i all sin jävlighet.

De gammalgrekiska människoidealen blev romarrikets och renässansens och nazismens förebilder. Man strävade efter att skapa en värld och en mänsklighet så som den såg ut på krukor och statyer och i evighetsepos.

Två av litteraturens verkliga klassiker handlar om drömmare som överdoserat på så kallad skräplitteratur: Cervantes Don Quixote har grävt ner sig i riddarromantiken och Flauberts madame Bovary har läst en tantsnusktegelsten för mycket. Då pratar vi 1600-tal och 1800-tal. Moralpaniken grasserade redan då, de snusförnuftigas och bildades hysteriska rädsla för att populasen inte skulle kunna skilja realitet från fantasi, sant från falskt.

Vad jag försöker säga är att det inte med nödvändighet är något förkastligt att använda de skapade världarna som förebilder till sin egen verklighet. Det är trots allt människor som skapat också fantasierna; fantasin är en del av vår verklighet. Och verkligheten är i sig aldrig endimensionell eller objektivt sann.

Ett av de mest förkonstlade elementen i den krassa verklighet vi lever i är bröllopet. Bröllopet är från början till slut en konstruerad företeelse; redan fundamentet, principen, är fullkomligt överflödig, givetvis i vårt moderna öppna och sekulariserade samhälle, men också i den förljugna och teokratiska värld där det instiftades. Innan två människor ska kunna följa den djupliggande driften att tränga in i varann ska de i en särskild byggnad inför en särskild svartklädd man säga några särskilda meningar. En handling kliniskt fri från logik och sunt bondförnuft. Och kanske just därför populär också i dessa dagar; ett slags fantasiventil, en rastplats för dröm och saga.

När jag var ung, i ett annat samhälle med bara två tevekanaler och ingen fjärrkontroll, var jag fast övertygad om att aldrig gifta mig. Jag stödde mig dels på politiska, ateistiska värderingar och dels på logiska argument. Eftersom samhället ändå godkänner att jag är en knullande varelse behöver jag ingen ceremoni för att få det bekräftat.

Idag är jag inte lika säker. Det händer ganska ofta att jag sluter ögonen och frammanar bröllop i solljust och marinblått och skogsgrönt. Än ser jag framför mig Verner von Heidenstams bröllop på Blå Jungfrun, där Fröding och Albert Engström svassade runt i långrandiga särkar och blomsterkransar och sjöng naturens och kvinnans lov. Än längtar jag till slutscenen i Äppelkriget, där Forsakars vattenfall ackompanjerar Näckens strängaspel och mäster Taube själv reciterar en av verserna i Calle Schewens vals.

Det är bilder jag på ett eller annat sätt hämtat från konsten. På ett vis känns de totalt onaturliga, fejkade, påhittade; på ett annat sätt utgör de en fristat där skönheten och lyckan och kärleken ställs i ett absolut fokus. Bröllop är en manifestation, lika artificiell som en förstamajdemonstration eller en trycksak eller ett debattprogram, men kanske också lika nödvändig.

Bröllop på film har i princip två funktioner; antingen utgör det den romantiska slutscenen, den infriade - i dubbel bemärkelse - drömmen, den rättmätiga lyckan som skänks kärleksparet efter den hårda kampen om varann. Doris Day och Rock Hudson i femtiotalsförljugna äppelpajsosande putslustigheter, men också flera av bröllopen i Fyra bröllop och en begravning, där de förvirrade förirrade sökande bökande stackars människorna faktiskt gjort sig förtjänta av hymens band.

Ännu oftare - åtminstone i såna filmer som tilltalat en medelklassvänsterkille som jag - står bröllopet för strypsnaran, dörren som stängs igen om det fria livet, genvägen in i förstockningen, förstoppningen, borgerligheten och döden. I slutscenen av Mandomsprovet rusar Dustin Hoffman in i kyrkan och sliter sin älskade från altaret för att äntligen bevisa att han slagit sig ut ur tveksamheten och bourgeosien. Redan i pilotavsnittet till "Vänner" flyr Rachel från den kvävande Long Island-tillvaron med hemmafruväninnor och cocktailparties - genom ett toalettfönster på sitt eget bröllop. Hennes flykt drar igång det situationskomiska maskineri där drömmarna om något bättre, något friare, något helare hela tiden är morötterna.

Andra filmbröllop man gärna drar sig till minnes är det Don Corleone håller för sin dotter i början av "Gudfadern", den dag då den hårdföre maffiabossen och skoningslöse affärsmannen mjuknar som spaghetti och godkänner alla förfrågningar. Eller det i "Deer Hunter", som markerar avslutningen på tryggheten i fred och början på krigets helvete. Bröllop i prakt och pomp, maktdemonstrationer lika mycket som hoppceremonier, la dolce vita och en tillfällig tillflyktsort.

Bröllop är till konstruktionen som gjorda för film: de innehåller en mängd av berusande känslor, de kan enkelt utgöra både avstamp och avslutning, de är vackra, pampiga, musikaliska, överdådiga. Enligt International Movie Database innehåller 296 filmtitlar ordet "wedding" - särskilt fantasieggande titlar är "Hedgehog wedding" och "Big Fat Greek Wedding" - 292 ordet "marriage" och 325 ordet "bride". Att bara 25 innehåller ordet "groom" säger väl antagligen en del om världens syn på könsrollerna.

Moderna amerikanska romcoms handlar gärna om storstadssnajdare som går runt och tvekar över bröllopets och den eviga kärlekens vara eller icke-vara; Julia Roberts i "Min bäste väns bröllop" vägrar att gifta sig fram tills dess att hennes ex-snubbe bjuder till bröllop, Julia Roberts i "Runaway bride" rymmer, som titeln inte bara antyder utan också drar svarta streck under, från sin tilltänkte.

I filmer som görs på andra ställen i världen än USA - det vill säga i runda tal nittio procent av världens filmindustri - rör sig intrigen ofta kring tvångsgifte. Kusturicas "Svart katt, vit katt" lär nånstans bland alla bleckblåsorkestrar och glosögda män handla om en relation som hotas av föräldrarnas vilja. Josef Fares "Jalla! Jalla!" plockar upp en stafettpinne från den svenska pilsnerfilmens dagar när den låter intrigen spinna runt tvångsgiftet; 1964 års svenska megasuccé "Änglar, finns dom?" snuddar vid samma tematik när Christina Schollin och hennes stränge officersfader Edvin Adolphson har olika åsikter om vem hon ska gifta sig med. Så sent som för fyrtio år sen alltså en lika vanlig företeelse i Sverige som i de invandrarkulturer vi gärna väljer att se som efterblivna.

Inte minst i hindifilmer, de tokigt färgsprakande och musikaliska och hysteriska rullar världens största filmindustri spottar ur sig, snurrar mycket kring de unga tu som skiljs åt av föräldrarnas vilja att bestämma och samhällets krav. En av de ytterst få titlarna ur den produktionen som nått svensk distribution heter symptomatiskt nog "Monsoon wedding".

Bröllop är en milstolpe i de flesta människors liv. Oavsett varför man gifter sig, oavsett hur och med vem och var, utgör ritualen en markör. Man vill ställa sin tillvaro på sin spets, man vill ha Guds access att kopulera, man vill visa att man träder in i en ny livsfas, man vill göra fantasin till verklighet. Min tonårsidol Thåström sa i en intervju en gång att skulle han gifta sig skulle det vara för att det var vackert, inte för att det skulle vara för evigt. Nu lär han enligt uppgift vara både gift och skild, så uppenbarligen är han en man som håller sina löften.

Själv tänker jag nog gifta mig, måhända under den förutsättningen att hon svarar ja. Jag vill rikta en strålkastare mot kärleken, höja ett glas för glädjen, jag kan mot alla mina principer till och med tänka mig att svänga mina lurviga för att visa världen att lycka är möjlig. Jag vill att mitt liv för några timmar ska vara som på film. Jag vill panorera med blicken över den förväntansfulla församlingen, låta orkestern spela upp på ljudbandet, låta bilden softas av blankhet i ögonen och i rätt ögonblick klippa till sängkammarscenen efteråt.

För att livet härmar sin egen avbild får vi nog leva med. Vad vi framför allt ska göra åt saken är att imitera de bra, vackra och roliga bilderna istället för de solkiga, smutsiga och trasiga.

Av Valdemar Westesson 21 maj 2002 09:07