Sverige är sjukt

Att röster skulle höjas efter Alf Svenssons uttalande var inte direkt oväntat, men att han skulle möta ett sådant monumentalt motstånd förvånar mig. För om det fuskas med sjukskrivningar? Klart som fan att det gör. Jag ser det varje dag.

A är långtidssjukskriven för axelbesvär och kan därför inte sitta på sitt enahanda jobb hela dagarna. Fullt förståeligt. Däremot hugger A ved till sin villa så att flisorna yr. A handskottar tonvis med snö varje vinter för att hålla sin garageuppfart ren. A kör ett par hundra mil med skotern varje säsong, för att komma ut och få lite frisk luft. Men A kan inte arbetsträna en timme per dag, då får A så ont att A inte står ut.

B är förtidspensionär. B hade extremt ont i ryggen och kunde inte arbeta en dag till. Absolut omöjligt. När B efter ett par år äntligen fick sin förtidspension så inträffade miraklet. B blev pigg som en mört, vågade träna i dagsljus och åker numera både Vasaloppet och springer ett par maraton per år. Att B inte kunde ta sig upp ur sängen för inte så länge sen är en saga all.

C är less. Så inåt helvete less. Men C går inte till doktorn utan sjukskriver istället sig själv ett par dagar med jämna mellanrum, får ny ork och arbetar sedan på. Tills nästa gång känslan av spyor har trängt upp genom magmunnen.

Dessutom finns D, som har sådan reumatisk värk att det är svårt att ens gå. E som är så sönderstressad att hjärnan hotar kola ihop och F som har lungemfysem efter all skit som inandats nere i gruvan.

Att D, E och F blir vansinniga är inte att undra på. Jag skulle ha blivit rasande och ansett att gubbfan inte vet vad han talar om. Att han kunde ta sin saxofon och sticka upp den tills den smeker långfingertarmen. Att A, B och C också blir förbannade är inte konstigt, anfall är som bekant bästa ansvar. Men att dom gapar förminskar inte deras fusk. För det fuskas.

Handen på hjärtat, utan att behöva säga det högt. Lägg bara handen på hjärtat och tänk tyst. Har du någonsin sjukskrivit dig en dag - eller mer - utan att vara riktigt sjuk? För att du kanske varit less, haft ett par skitiga jobbiga månader, för att du varit halvsnuvig och bestämt dig för att vara hemma och ta det lugnt ett par dar? Känner du någon som sjukskrivit sig för ont i ryggen och sen pysslat hemma. Kanske tapetserat hallen, eller bara för att han/hon äntligen tycker att det är på sin plats med några lediga dagar? Shhh, du behöver inte säga något, svara bara dig själv, ärligt!

Det är en samvetsfråga. Inte lätt, och argumenten för är lika goda som dom emot. Jobbar du och sliter på ett jobb där du otrivs är det ingen lek. Du kanske inte blir utbränd, du kanske inte får ont i rygg och axlar men varje helg så gruvar du dig för söndagskvällens ångest, när du räknar timmarna till det är dags att åter ställa klockan och invänta dess jävliga signal. Allt eftersom veckan sniglar sig fram tycks ljuset i slutet av tunneln närma sig och livsandarna slår kullerbyttor när fredagen äntligen infinner sig, för att tvärdö när helgen susat förbi och måndagsmorgon åter lyser röd. Din kropp mår bra, men din livsande mår piss. Din livskvalite är i botten, varför inte sjukskriva sig då?

Varför inte? Därför att vi har byggt ett samhälle som lever på produktion. Produceras inget faller strukturen i bitar. Bitter sanning för alla oss fattiglappar som helst skulle vilja sitta i en vindsvåning, sippa rödtjut och skriva DEN existentiella boken som skulle få världen att samfällt hålla andan i en sekund. En makalös tyst sekund innan dånet av det lika samfällda; Eureka! ekade över klotet.

Men vi gör inte det, vi ställer våra väckarklockor och stiger lydigt upp på morgonen. Går i bitande tystnad till våra arbeten där vi räknar timmarna till det ringer ut. Och när vi går hem så svär vi lite, åtminstone jag. Om än det inte är vackert, så gör jag det. Över A som sitter och fiser på brotrappen, över B som just parkerat skotern efter ännu en dag på älven och över C som just har bestämt sig för att ringa doktorn, med lite tur blir han sjukskriven några månader.

Ju mer jag grunnar över det, ju större växer sig känslan av varför? Varför i helvete ska jag, när det finns så många exempel på att alla inte behöver? Varför ska just jag måsta, när A tydligen får göra annat. Annat än göra sina 40 timmar under arbetsgivarens kontroll?

Det är så samveten bryts ner. För hur det än är, vi är oss själva närmast och när grannarna år efter år myser så svider det i min nerv som skriker efter samma frihet.

Sverige är sjukt och hur mycket jag än ogillar det, så känner jag hur det börjar värka i hela kroppen.

Av Lena Vikberg 17 maj 2002 09:36