Vad är det vi lever för?

Det är en sådan kväll. Alla människor har gått hem till sitt, gör väl middag nu. Inga barn leker utanför. Jag har fått pengar till mat av mamma och för dem har jag köpt öl och cigaretter som vanligt. På ICA stod en liten skylt vid kassan om att "Harry Potter" finns på DVD att köpa, bara fråga i kassan.

- Har ni "Harry Potter" på DVD? frågade jag.
- Javisst! svarade kassörskan ivrigt och gjorde en ansats att ta fram det sista exemplaret.
- Men, vad FINT, sa jag äckligt.
Och sedan gick jag hem med min öl och mina cigaretter. Utan någon jävla Harry Potter.

Jag hatar ICA. Jag hatar familjemys.
Allting borde brinna.

---

Jag har promenerat med min pappa. Väldigt sakta, för pappa har ont i huvudet idag. När vi har gått färdigt äter vi mackor och har ett stimulerande samtal.

Jag: - Var du ledsen i helgen?
Pappa: - Ne-ej.
Jag: - Mamma sa det.
Pappa: - Jag blev lite för full bara.
Jag: - Vad handlar det om, pappa?
Pappa: - Det är din mamma. Vi har ingenting tillsammans längre.
...
Pappa: - Ja, förutom dig då.

Sedan går jag därifrån, för pappa tycker inte om att se mig gråta.

---

När solen går ned över taken i Nattugglan sitter en familj i en soffa och tittar på "Harry Potter" på DVD. De talar inte med varandra. De rör inte vid varandra. De tänker inte. Men de har tänt ljus och ätit middag enligt kostcirkeln. Snart ska ungarna sova. Innan dess är de tysta och tittar på film. Kvinnan och mannen behöver inte prata med varken barnen eller varandra.

I helgen kommer de lämna ungarna hos mormor och sedan supa sig fulla så att de kan svära åt varandra eller kanske knulla, om de känner för det. Och om ungarna någonsin frågar kvinnan och mannen vad det finns för mening med att de har blivit just sig själva, då kommer kvinnan och mannen att svara att det är för att de är unika. Och för att gud vill att just de ska finnas på jorden, för att just de är meningsfulla och behövs. Och sedan kommer de säga att de älskar sina barn, och varandra. Och nästa kväll kommer de att titta på en till film. Utan att prata med varandra. Och utan att tänka. Och allting kommer att vara vackert.

---

När solen går ned över taken i Nattugglan sitter jag och tänker på hur det känns i ögonen just innan gråten. Jag blinkar ofta. Men jag gråter inte.

Det är så här: Ingen människa är unik. Ett enskilt barn behövs inte. Ett enskilt barn är inte meningsfullt i sig självt. Och faktum är att bara för att man har barn så behöver man inte älska dem. Barn kan faktiskt vara någonting som bara binder ihop en med den andra. Någonting man gör med den andra för att inbilla sig att man har en mening någonstans.

Egentligen vet människorna i kvarteret Nattugglan det. Men den vetskapen är så farlig och stjälpande att de gör allt de kan för att inte kännas vid den. Som till exempel att göra allting rätt och vackert och se på Harry Potter på DVD; familjen samlad i soffan framför tända ljus. För det är meningen med livet, och en rutin alldeles för svår att ta sig ur.

---

Jag ville en gång rädda världen. Jag ville en gång ge världen någon slags känsla av liv. Men jag tror det är för sent nu. Så jag sitter här i min lägenhet i kvarteret Nattugglan, och jag dricker mina öl och röker mina cigaretter för jag ser ingen mening i att inte göra det.

En dag ska min pappa dö. Till dess ska han leva med min mamma. Inte för att han älskar henne längre, inte för att hon älskar honom, och inte för att de vill vara med varandra längre, utan för att det är så jobbigt att ta sig ur. Och för att de ju ändå har någonting tillsammans. Någonting som super och kedjeröker och inte orkar ljuga längre. Men iallafall,

ändå någonting.

---

Vad är det vi lever för?

Av Annakarin Josefsson 14 maj 2002 09:57