Möte med Mikael Vestlin

Han, soon to be Författaren och jag som är glad bara jag får skriva någonstans där jag slipper betala. Vi hade pratats vid på telefon och givetvis mejlat men det var nervöst. Irl är ändå nått speciellt. Jag hade förberett duktigt, skrivit ner frågor på ett papper, minst tio-tolv stycken som jag tyckte lät vettiga. Frågor som jag själv gärna skulle vilja svara på och som jag tror kan vara av intresse för alla er andra som lärt känna Micke via hans texter här på Sourze. Men det blev ingen intervju, det blev mer ett samtal. Ett nästan två timmar långt snack där vi pratade lika mycket om mig nåja, lite mer om mig, men jag lovar att utelämna det mesta som om honom. Det var häftigt och intressant, roligt och lärorikt och jag ska försöka återge en del av vad som sas.

Han börjar berätta lite om olyckan. På väg till Klitterhus, disco i Ängelholm händer det. Mickes bil vs. en taxi. En fruktansvärd smäll. En krock där alla otroligt nog undkom med smärre skador och blotta förskräckelsen. Alla utom han själv. "När jag låg där, i Lund, så sa de till mig att de andra hade klarat sig, att jag var värst skadad. Men jag trodde inte på dem. För visst berättar man inte för någon som är allvarligt skadad att kompisarna är lika illa däran, eller rent av värre, kanske döda. Så jag trodde inte på dem, inte förrän jag fick se det med egna ögon. Idag är rehabiliteringen klar, det blir nog inte bättre än så här."

Dock blir det bättre än just när vi träffas eftersom han lider av biverkningarna som behandlingen mot hepatit C ger. Det ska pågå i ytterligare tre månader men det är bara positivt eftersom det innebär att viruset har gett med sig. Det är borta. "Det går en åt huvudet. Man blir helt konstig." Trött, irriterad och väldigt dåligt tålamod är några av de saker som följer i behandlingens spår. "Och med tre barn, 7, 5 och 2 år så behöver man allt tålamod man kan uppbåda. Och lite till. Därför är det jobbig. Jävligt jobbigt."

Vi pratar lite om vem som inspirerat honom och som han skriver i sin krönika och även i sin Debutant-text så är det Bukowski och Lundell som är de stora förebilderna. "När jag läste Bukowski så tänkte jag, herregud, får man skriva så här?" Och nu ska han skriva själv, en bok. Författare på riktigt. "Det känns fantastiskt. Redan när Ung, knockad och krockad blev uttagen i Sourzes författarskola var det en enorm kick. Jag hade ett otroligt flyt i början. När UKK blev utplockad av Annika Seward-Jensen hade jag redan vunnit flest-klick priset på 10 000 för texten Hade kändisarna sex på toaletten? En text som jag idag är lite ambivalent inför. Jag ville väl visa att oavsett vad vi säger att vi tycker om sleazy tabloidtexter så vill vi läsa. En lagom smaskig rubrik lockar alltid många läsare."

Jag frågar hur han jobbar när han skriver, hur pass disciplinerad han är. "Jag kan inte bara sätta mig ner och skriva. Det funkar inte att avsätta x antal timmar om dagen till att vara kreativ. Jag skriver när tillfälle ges och kreativiteten finns. Jag måste vara inspirerad annars går det inte. Men givetvis infaller det kreativa stunder lite när som helst på dygnet och ibland händer det när jag har lagt mig och då måste jag gå upp och skriva ner det. Få det ur mig, få ner det på papper, även om klockan är mitt i natten."

Vi pratar lite om varför man skriver. Författaren Björn Larsson har sagt att det är ointressant med så kallade dagboks-böcker, typ Carina Rydberg, där man bara skriver och beskriver sig själv och ens egna uppfattningar av omvärlden. Det blir bra litteratur först när man på ett trovärdigt sätt lyckas beskriva något som ligger väldigt långt ifrån en själv. "Jag skriver för att berätta min historia, det är ett sätt att bearbeta allt som hänt. Vem vet, jag kanske aldrig mer kan skriva något efter den här boken." Han skrattar och jag vet att det inte stämmer. Det tror jag att han också vet.

"Jag har jäkligt höga krav på mig själv har jag märkt. Och jag vet inte riktigt var det kommer ifrån. Uppvuxen i ett arbetarklasshem var det aldrig någon press på att man skulle läsa vidare och utbilda sig. Fick man bara ett jobb så var det bra. Jag var inte speciellt intresserad av skolan utan framlevde mina dagar där som en av de populära och lite av en klassens clown."

Något som jag har undrat mycket över är vem han tror han hade varit om inte olyckan hade hänt. "ag var så ung när det hände, så jag hade ingen uppfattning om vad jag ville bli, vad jag skulle göra." Önskar du att det aldrig hade hänt? Nej, jag är inte totalt okänslig och fullständigt dum i huvudet. Jag är medveten om att de flesta av oss vill leva så enkelt och smärtfritt som möjligt, men jag har läst om så många och träffat en del som har varit med om jämförbart vidriga saker som har sagt att när de väl kom ut på andra sidan så var det som starkare människor. Därför undrar jag om så är fallet med Micke. Han tänker ett tag, sen säger han: Jag önskar att det aldrig hade hänt, den mesta tiden önskar jag det."

Han kallar sig motsatsman och för första gången har jag träffat någon som har satt ord på exakt de känslor jag själv har, nämligen att det är fullt möjligt att känna sig både starkast och svagast i hela världen. På samma gång. Man är lugn, men ändå rastlös, självsäker and yet extremt osäker, snyggast av alla och oerhört ful, BLM-intellektuell och Hänt-Extra dum. Allt på en gång. Inte konstigt att man tror att man är galen. Motsatskvinna, jag är en motsatskvinna. Tack Micke, för att du har klargjort det hela.

När vi nästan är klara säger han att han inte kommer ihåg mig från Ängelholm. Eftersom jag har gått gymnasiet här vore det ju ganska naturligt att jag också tillbringat ledig tid här, såsom kvällar och helger. När jag förklarar att så inte är fallet och även varför, att min tid på gymnasiet var rena pesten och att jag faktiskt inte kommer ihåg så mycket av mina tre år på Rönneskolan och att jag absolut INTE ville tillbringa någon extra tid i Ängelholm utöver den schemalagda verksamheten. Jag pratar och pratar och pratar och säger till slut att jag inte kan prata mer för då börjar jag gråta och det vill jag inte. "Skriv om det, du borde verkligen skriva om det."

Men jag kan inte, belive me, jag har försökt, men jag är inte redo. Men du är helt klart redo, tänker jag. Du är redan halvvägs hemma och även om du ibland känner dig svag så är du starkare än de flesta jag känner. Jag är avundsjuk, inte så mycket på att du ska få ge ut en bok, som på att du faktiskt vågar göra det. Lycka till and save me a signed copy.

P.S. For the record ska sägas att allt som har hänt Micke inte är med i Ung, knockad och krockad och allt som är med är inte sant. Konstnärlig frihet, så nu vet ni det. "Based on a true story. Robban är väldigt mycket jag. Men inte helt och hållet."

Av Kajsa Kallio 11 maj 2002 10:56