Anas flirttips suger gnu

Varmt, svettdroppar och dj:ns framhetsade beats jagar fram genom våra kranium. de framkallar fragment av gungande kroppar i musikvideor vi sett. min kropp arbetar som en vågdelare bland stirrande oseende ögon i det syrelösa vakuumet som är denna nattklubb dit vi sökt oss i natt. Hur länge ska man orka bli ignorerad? Innan allt bryter samman. Innan jag dör av ensamhet. Desperado desperat sökare sökande finns inget att finna. Jagande honor och smygande hanar alla dessa djur på nattlivsstäppen, jag förstår inte era invecklade parningsritualer.

Tala om hur jag ska bete mig så härmar jag mönstret för jag vill inte längre vara ensam ensam ohyggligt ensam. Ska jag stå så här, ska jag verka oberörd, ska jag röka som james dean eller le intagande. Se blåst ut, se smart ut, se kåt ut, dansa, sitta still, lutad mot bardisken, mingla, vingla, falla långt, falla för alltid.

Blonda du lutad mot bardisken som yttrade dig, ja du yttrade något till mig. Du kände igen mig menade du och visste inte varifrån. Oh. Vad händer nu, säg mig hur är det meningen att jag ska göra. Visa intresse men var inte desperat, prata men inte för mycket, le men inte som en idiot, var intressant men inte egoistisk tankar tankar möjliga repliker rusar genom söndrigt huvud din blondhet berusar mig händer det här verkligen? Slutligen kommer vi fram till att vi har ingen aning om varför du känner igen mig. Och sen går du. Med orden "vad kan man göra liksom" går du. Ler att vi kanske ses på röda linjen. Blonda du går och lämnar mig vid roulettebordet där jag precis förlorat stort och jag sätter mig krossad. De bredvid reser sig upp och går. Det är nånting fel på mig! Eller? Ångesten. Ångesten är kvävande. Där gick jag miste om det enda jag nånsin vill ha, en fysisk uppskattning. Jag kan sitta här med min dator, min dyra digitalkamera, min skivsamling och mina dyra tillbehör och slå mig blodig av längtan.

Så jag ställer mig som en vågdelare mitt i rummet och svettas ångest bland dj:ns framhetsade beats och låter er trängas förbi mig, låter min blick halka över likgiltigt ansikte efter likgiltigt ansikte och känner hur jag är gjord av klyschor, uppbyggd av floskelfläsk och gråter desperadotårar.

som cesium & syre
brinner Jag alldeles klart
& det känns som om
Jag glömt någonting kvar...
//kent celsius

Av Kee Leong 10 maj 2002 07:41