Jag har snart inga ursäkter kvar!

Deklarationen är ännu på bordet, för jag har inte kunnat klura ut det här med utländsk moms som jag ska dra av. Varje gång jag vänder mig mot bokhögen som jag skall ha läst igår känner jag bara trötthet.

Det är mycket roligare engagera sig på nätdebatter med levande men osynliga medmänniskor - och ibland motmänniskor. Det känns att man lever när man blir förbannad på Expressen eller deltar i en diskussion som gäller någon jag aldrig träffat, men sett tusen gånger på tv. Den medierade närheten får mig att känna som en av gänget. Den offentliga intimiteten i att lämna ut sig på nätet kittlar. Det finns en illusion om att man når ut till andra.

Men egentligen flyr jag undan alla måsten. Egentligen borde jag skriva på en astråkig avhandling - ja, ja, jag skyller mig själv som valde detta liv frivilligt - ta hand om barnen och huset, träffa kompisar och vara social. Jag borde vila så att jag orkar med alla måsten och därtill vara trevlig mot familjen. Jag borde ta hand om mig själv så att både kroppen och själen får sitt. Istället sitter jag här och låter tiden flyga iväg medan mina fingrar dansar på tangentbordet. Det otroliga är att jag känner att jag tänker bättre när jag skriver. Men vem skall ha tid att tänka idag? Ingen betalar för det.

Då är det bara en sak som gäller. Jag måste hitta den där röda äggklockan bland flyttlådorna. Utan den kan jag inte disciplinera mig utan bara försvinner i cyberhimmelen. Jag skall dra den på 45 minuter och det får bli den tiden om dagen jag drömmer om en bättre värld, tycker synd om mig själv - varje dag för olika anledningar, och slutligen bekymrar mig för barnen, miljön och den ökande alienationen i samhället. Efter det skall jag ta tag i mina måsten. För nu har jag inga ursäkter kvar att inte jobba och ta hand om mitt liv.

Om jag hittar äggklockan förstås...

Av Johanna Parikka Altenstedt 08 maj 2002 14:01