Värna om våra friheter!

Nu är det inte min uppgift att tillskriva dig som läsare alla de ovan uppräknade karaktärsdragen, men visst är alla vi Sourze-läsare åtminstone lite engagerade i vad som händer i vår värld? Jag hoppas verkligen det, men vad vet jag. Just nu vill jag bara att du ska läsa om den kvinna som jag valt att kalla Åsa. Inte för att hon önskat att få vara anonym, utan det är helt och fullt ett val jag själv gjort.

Åsa är som sagt en kvinna i en alldeles vanligt förekommande ålder, med en lagom stor familj och hon arbetar vid ett stort svenskt företag. Det är inte mycket som i första anblicken skiljer Åsa från mängden, det är först när man lär känna henne och får höra hennes berättelse som man inser hur olika vår lott faller. Många av oss traskar dagligdags till vårt arbete, gör våra åtta timmar, kvitterar ut vår månadslön samt hoppas att den där "någon annan" ska ta tag i de problem vi upplever på vår arbetsplats. Visst, alla arbetsplatser har de där som skriker om precis allt men så finns det också de där personerna som har förmågan att få ledningens uppmärksamhet. Åsa är just en sådan person, som blivit en samlande person på sin arbetsplats och ibland har hon också lyckats få gehör hos en positivt inställd ledning.

Men, det var någonting som hände på vägen. Branschens
uppåtgående kurva slogs i spillror och varslen började hagla tätt. Ord som "... goda idéer värdesätts." försvann i samma takt som allt började handla om att rädda ledningens bonus och årets resultat. Arbetsklimatet hårdnade betänkligt och en inte ont anande Åsa fortsatte att stå upp för sina åsikter och vägrade stillatigande se arbetskamrater och avdelningen komma i kläm under krisen. Snart insåg Åsa dock att hennes tidigare så uppskattade karaktärsdrag nog gjorde henne till en rätt så obekväm person för sina närmaste chefer att ha på avdelningen "... vi måste se möjligheterna". Detta ledde till klara samarbetssvårigheter mellan Åsa och hennes avdelningsansvariga. Att ett företag kunde få behandla sina anställda så illa under en för alla så svår och stressfylld tid gjorde Åsa mäkta förundrad. Inte ens fackföreningen, som annars har många åsikter, var till någon större hjälp. Vad kunde de göra?

Jaha, vad fanns då annat att göra än att gå offentligt med sina åsikter? Det var det Åsa till sist gjorde tillsammans med ett antal arbetskamrater och hon var dåligt förberedd på vad som komma skulle. Rykten om vilka personer som gått till media och uttalat sig om det stora företagets drastiskt försämrade personalpolitik svärtade hennes varje arbetsdag. Den redan tilltufsade relationen till den närmaste arbetsledningen blev än bräckligare fram till den dag då allt kom att ställas på sin allra yttersta spets. En morgon nåddes avdelningen av beskedet om att de alla skulle placeras på en annan avdelning. "Förresten Åsa, kan du komma in på kontoret lite senare idag?". Ja, vad hände? Åsa gick in till kontoret och döm av hennes förvåning då hon fick beskedet att hon minsann inte skulle till samma avdelning som de andra arbetskamraterna. "Nej, det finns ett annat jobb som kommer att passa dig perfekt. På en helt annan del av vår fabrik".

Luften gick ur Åsa och när hon så pressades att ge arbetsledningen ett datum då hon skulle börja med de andra arbetsuppgifterna så reste hon på sig och gick därifrån. De nästkommande dagarna samlade Åsa sina krafter hemmavid och idag är hon tillbaka på sin arbetsplats. Jo, ett datum då hon går vidare till de nya arbetsuppgifterna är också det bestämt.

Det här var alltså berättelsen om en av många arbetstagare i vårt land som av en eller annan anledning behandlas illa. Det kan vara exempelvis på grund av sin förmåga att mobilisera en arbetsgrupp. De här starka personerna behandlas som mindre värda och göms gärna undan när snålblåsten viner kring profitens styrelserum. Arenan för intern självkritik krymper drastiskt. Att bli utfryst och särbehandlad på grund av att man står för sina åsikter även i nedåtgående konjunkturer verkar vara helt okej och är i mina ögon ett allmänt vedertaget handlingssätt.

Jag vet att Åsa inte är ensam, men har rädslan för ytterligare hårdhänta tag från diverse företagsledningar skrämt massan till tystnad? Eller hoppas kollektivet fortfarande på att "någon annan" ska ta tag i det? Vad blir egentligen nästa steg? Vad kommer hända med våra grundlagsskyddade friheter rörande yttrande och åsikter? Gäller inte dessa längre även på arbetsmarknaden? Om vi håller tyst om sådana här missförhållanden på våra arbetsplatser anser jag att vi ger företagen mandat att fortsätta på samma sätt. Vi sviker också de i vår omgivning som idag kämpar. Tänker du fortsätta vara tyst? Vad tror du om framtiden? Gör din röst hörd!

Av Linda Björling 03 maj 2002 17:37