Valborg, ditt smutsiga lilla stycke

Herrens vår 2002. Saliga äro vi medborgare som tinat upp ur vår vinterdräkt och återigen stiger ut mot den pånyttfödda värld som sedan november tyngts under ett snötäcke så djupt.

Ett snötäcke som modigt dolt de hemligheter som inte bara smusslades ner under den, utan även lades uppå. Dock är vi inte längre förskonade från vår sanna natur, utan blir tvingade att se realiteten i dess mest oförskönande form, det vill säga - naket, bart. Vilket i sin tur innebär följande:
Tre ton med hundskit.

Putte var nödig. Dessvärre var Putte inte bara nödig då och då, nej Putte var nödig minst en gång om dagen. Matte som var ute och vallade Putte, sket. Inte ute, men dock i att plocka upp telningens lämningar. Äsch, tänkte nog matte och tittade upp på den grå himlen. Det snöar endera dagen och då är alla bevis undanröjda. Att dom var, men vad matte inte tänkte på är att det som göms i snö, kommer upp i tö. Nu är det tö.

868 korkar av märket Cordon Negro.
Världens billigaste skumpafylla hade verkligen fest till nyår. För att inte smälla korkarna i glasen - fönsterglasen - gick vi ut på brotrappen, riktade och sköt rakt ut mot det raketprydda himlavalvet. Vops, och korkarna försvann som genom ett under ut i ett svart hål. I verkligheten råder tyngdlagen även under ett årsskifte och förr eller senare guppar våra synder upp till ytan igen. Senare, lagom till Valborg.

Ett 100-tal komdomer.
Använda komdomer man kommer ju förhoppningsvis i dom. Nåväl, men vem kan då vara så varmblodig att det blir skönt att sexa i en snöhög, kan man fråga sig. Det kortaste och bästa förklaringen lyder - enligt ett gammalt norrländskt ordspråk: Vi är kalla och hårda, som pitten på en isbjörn. Symboliken fulländad. Alla andra ord överflödiga. Men den upptinade bevisbördan är dock inte hård utan snarare geggig och sladdrig.

Fimpar.
Oräkneliga fimpar. Bruna fimpar, vita fimpar och askgrå fimpar. Överallt. På gator och torg. I trädgårdar och grusgångar. Ryktet om cigarettens död är förvisso överdrivet. Mer än hälften av varje tagg kremeras visserligen på plats, men det finns en tredjedel som inte brinner upp utan lämnar outplåniga spår. Inte minst i moder naturs barm. Hon vars barm ska nära oss jordlingar.

Förmodligen har vi snart stoppat hennes b-h så full med skit att hon överger oss, men samtidigt kan jag inte låta bli att småle i allt elände. Om man bara räknar bort Puttes avskräden så blir det ju faktiskt kvar ett par saker som bevisar att vintern inte är odelat jävlig.

Av Lena Vikberg 30 apr 2002 12:09