Världens bästa film: Breaking the waves

Jag behövde frisk luft efter en närmare tre timmar lång kvävning. Men jag kunde inte pusta ut förrän två, tre veckor senare. Först då började livet återgå till det normala och jag slutade tänka på oljeplattformar, sjukhus och präster.

Sakta men säkert gick det upp för mig att jag sett världens bästa film, på filmfestivalen i Skövde den tjugonde april 1997. Jag har sparat det fula, brandgula festivalprogrammet. Dammet yr när jag slår upp sidan 63. 159 minuter. Från 15 år. Jag minns att jag diskuterade filmen med en bekant på en pub någon gång i maj. Han mådde dåligt och ångrade nästan att han hade sett filmen. Han höll också på att återhämta sig.

Breaking the waves har många likheter med 1800-talets gotiska romaner. Extaser, vindpinade landskap och övernaturliga mysterier; filmen är en modern variant av Brontës Svindlande höjder. I centrum står den egensinniga Bess. Hon är djupt religiös, men inte på det sätt som prästerna förespråkar. Kyrkans företrädare har makten att avgöra vad som är sant och falskt på den lilla ön. De ser inte med blida ögon på hennes privata samtal med Gud i kyrkbänken vid sidan av den officiella gudstjänsten och de ifrågasätter giftemålet med utbölingen Jan.

Den tjugonde april 1997 - kvinnan jag varit kär i ett par år gick till någon annan. Ett par timmar innan filmen började fick jag veta att jag var andrahandsvalet. Hon och jag skulle sett Breaking the waves tillsammans någon gång. Kanske därför tyckte jag filmen var ett mästerverk. Det handlar om timing ibland. Jag såg om filmen på bioduk ett år senare och ytterligare en gång till - den var förvisso bättre. Jag hade inte glömt henne då heller.

Priset för sann kärlek - vem kan avgöra? - är för högt att betala. Det är den röda tråden genom filmen. Bess följer sin egen övertygelse och hamnar utanför gemenskapen. Detta var också ett vanligt tema i de gotiska romanerna - individen som bryter sig ur kollektivets bojor. Upphävningen av de gamla normerna på 1800-talet skrämde många människor. Bess våldsamma utbrott när Jan reser bort bryter tvärt mot de sociala konventionerna i den slutna värld församlingen lever i. Individen som inte kan anpassa sig, behärska sig och bete sig som andra har alltid ansetts farlig, nu som då.

Breaking the waves är en film om fördomar. Det är egentligen en gammal historia som berättats förut: vad det stora flertalet pekar ut som ondska är godhet i den enskildes ögon. Eller i Guds ögon. Bess betalar slutligen det högsta priset för kärleken - sitt eget liv. Omgivningen tycker, i enlighet med sina egna moraliska regler, att hon är en syndare som inte förtjänar att begravas. Hon ska till helvetet. Bess gjorde allt Jan sade. Hon tvekade inte ett ögonblick att göra vad som krävdes för att Jan, som förlamats i en olycka, skulle bli frisk.

Filmen är indelad i kapitel. Mellan dessa, på försättsbladen, målas fantasilandskap upp på duken. De färgglada bilderna kontrasterar starkt mot den annars så blekggula "verkligheten". Filmen är full av just kontraster: det sexuella och det övernaturliga, religion som ger liv och dödar, tro som samtidigt befriar och stänger in. Soundtracket är djärvt. Gamla 70-talslåtar utgör bakgrundsmusik till försättsbladen. Life on Mars av David Bowie kommer jag alltid att förknippa med Breaking the waves. Varje gång jag hör pianot klinka på den gamla, knastriga vinylen tänker jag på Bess, ensam och gråtande på de ödsliga markerna. "But her friend is nowhere to be seen. Now she walks through her sunken dream."

Mot slutet av filmvisningen den tjugonde april på Cosmo i Skövde sattes manligheten på prov. Jag bet ihop och tog ett krampaktigt tag om armstöden i de sista scenerna. Jan begraver Bess på fartyget och tar ett tyst farväl av henne. Kameran - som skakat oupphörligt i nästan tre timmar - fångar Jans vänner som står i bakgrunden och kämpar för att behålla fattningen. De är män. Som gråter.

Klockan klämtar i himlen för Bess. Det finns mirakel ändå. Plötsligt kan Jan gå igen.

Det blev inte hon och jag. Men jag tror ändå. Tack vare Breaking the waves. Därför är det utan tvekan världens bästa fillm. Den har en outhärdlig känslostyrka som inte överträffats någonstans. Precis som i den lilla församlingen vill många biobesökare inte att det ska bli för känslosamt. Det får inte vara överdrivet. Men likväl blev filmen en framgång. En kritiker någonstans skrev att filmens problem är att ingen orkar gråta så mycket.

Det sista musikstycket var Bachs Siciliana. Inte ens i eftertexterna fick tittarna hämta andan. Jag var tvungen att söka stilje efter alla orkaner. Någon satt kvar och dolde ögonen i salongen när jag äntligen kom ut. Någon höll handen över munnen och stirrade framför sig.

Av Henrik Hermansson 28 apr 2002 14:44