Jag - en åsiktsmaskin?

När jag betalade in mina första trehundra kronor till Sourze var tanken att jag skulle skicka in en text varje dag, eller åtminstone varje vecka. Jag såg framför mig hur min berömmelse skulle växa med varje text, hur mina skarpsynta omvärldsanalyser skulle väcka vrede och beundran, hur mina kåserier skulle roa och oroa och hur mina romanavsnitt skulle slå nya läsarrekord. En månad senare är jag uppe i summa fem texter: ett kåseri, en diktanalys ur byrålådan, ett politiskt ställningstagande, en svit haiku-dikter även den ur byrålådan och så nu denna självrannsakande drapa. Föga imponerande. Ett läsarsnitt omkring trettio är heller ingen större fjäder i hatten.

Jag inser att det tar tid att göra sig ett namn på Sourze, att finna sin läsekrets. Det var jag medveten om redan från början. Däremot var jag inte beredd på att jag skulle ha så lite att säga när det väl kom till kritan. Nej, Sourze botade inte min skrivkramp. Sourze botade heller inte den bakomliggande orsaken till min ringa produktion: den andliga fattigdomen. Jag menar nu inte att jag är likgiltig. Som alla andra har jag massor av åsikter. Som de flesta andra har jag övertygelser jag brinner för. Som vissa andra har jag en tro.

Problemet handlar snarare om uttryck än innehåll. Om man inte vet hur man ska säga något slutar det ofta med att man inte alls har något att säga. Innehållet står visserligen på kö inne i hjärnan och väntar på att få komma ut, men det når inte fram till det medvetandets centrum där viljan och förmågan till uttryck kan förvandla den banalaste sanning till stor poesi. Logistiken i åsiktsmaskinen är helt enkelt bristfällig.

Denna text är ett försök att bryta dödläget. Att hitta en rutin för skrivandet. Det är inte mitt mål att bli en hypereffektiv åsiktsmaskin. Jag önskar bara att jag skulle ha mer att säga, och sedan också göra det.

Denna text är nog rätt ointressant. Men det är en text. Och jag har skrivit den.

Av Mattias Agnesund 28 apr 2002 14:52