I grekcypriotisk gudafamn

Insvept i sidenskimrande svalka medan solen steg upp över en horisont som skiftade i färg som regnbågen. Medelhavet.

Det tog mig till Egyptens pyramider på en färd över alla sina hemliga djup in i en värld av guld och sand och Sinhues dotters nattsvarta förtvivlan.

Jag dök i dess sälta, fick den kärva smaken i munnen och kände den ljuvliga svedan i ögonen innan salterna samsats och vant sig. Lät det bära min kropp som det burit historien till hednafolk och gav oss en tid före och efter Kristus.

Apelsinträdens söta dofter på träd vars frukt låg kringströdd torr eller rutten i ett tillstånd av obegripligt slöseri. Aprikosernas gulor i klasar bland olivträd knotiga av ålder över den röda jorden. Det var öns gula årstid. Mimosa, getfot, harginst och kornill. Kranskragen dansade ut över torra ängar. Bredde överslätande ut sig i fåfänga försök att dölja det skräp söderns länder strör omkring sig i sin natur.

Mynta, eukalyptus och cederblad mot handflatan gav inspiration till parfymindustrins provkammare.

Jakarandaträdens lila kaskader över den intensiva trafiken. Huvudgatan som ledde längs öns kust gick genom staden tätt intill raden av uterestauranger, butiker och flanerande, bleka nordbor med magväskor och knotiga medelåldersben.

Allestädes närvarande detta hav som drog mig till sig likt sirenernas sång. Som om vi hade gemensamma bekanta vilka vi dryftade under långa samtal när jag låg i dess famn. Som om det ville framhärda sin speciella personlighet jag full av nyfikenhet bara ville veta mer om.

Om jag bara haft tid! Jag vara bara resenär i livet, på genomresa i en värld som leende behåller så många hemligheter. Som ödmjukt går åt sidan och låter oss förse oss. Som offrar sig i vetskapen om att det tar sin tid att lära tidlöshet.

Om jag bara slapp tära på dig för att lära mig din storhet.

Av Solveig Sjöskog 28 apr 2002 20:16