Djurens värde och människans värdighet

I alla fall inte av den där yngre sorten som älskar kaniner eller tillbringar all sin fritid i något stall. Inte heller av den där äldre typen som matar duvorna i parken och mer än något annat upprörs av övergivna sommarkatter. Och allra minst den där sorten som kliver upp i ottan för att dra ut i skogen med kikaren i högsta hugg för att försöka få syn på sin trehundrasjuttioelfte fågelart.

Större delen av mitt liv har jag faktiskt varit tämligen likgiltig inför djur, ja till och med riktigt grym. Jag minns till exempel hur jag i de tidiga tonåren kunde hånflabba åt min lillasyster som till sin unga förfäran upptäckt vad djur utsätts för i kosmetikaindustrin. "Äh, skit samma med djuren", garvade jag. "De ska ju ändå dö!"

Jag är kort sagt ingen djurmänniska till naturen. När andra går ut med hunden på morgonen ligger jag hellre och sover. Förresten är jag rädd för hundar. Katter gillar jag däremot, men i stort trivs jag mycket bra med att inte ha några djur omkring mig.

Vissa av mina bekanta har dock fått för sig att jag är en stor djurvän. De pekar till exempel på en sådan sak som att jag varit djurrättsaktivist sedan mitten av 1990-talet. Eller att jag skrivit en lång rad artiklar om djurs rättigheter i olika tidningar. Eller att jag jobbar på Sveriges största djurrättsorganisation med en kampanj för att förbjuda användningen av apor i experiment. Eller att jag envisas med att inte äta kött eller bära skinnkläder.

På grund av detta har många dragit slutsatsen att jag begåvats med någon speciell sorts känslighet för djurs lidande. Men det är fel. Jag är djurrättsaktivist i första hand för att jag har en mycket stark känsla för människor.

Jodå, visst upprörs jag av att ett oräkneligt antal djur plågas, skadas och dödas av människor varje år. De smittas med sjukdomar på laboratorier och pressas samman i djurfabriker. De kvävs i fiskenät och gasas ihjäl på pälsfarmer. De förtvinar i hönsburar och misshandlas på slakterier. Ingen som har det minsta förnuft i behåll kan förneka att dagens djurindustrier bygger på ett systematiskt och utstuderat plågeri av miljarder medvetna men röstlösa individer över hela världen.

Men det som verkligen får mina ögon att tåras är inte att allt detta förekommer. Om allt djurutnyttjande vore oundvikligt skulle jag, som alla andra, vara tvungen att acceptera det. Det som gör mig förtvivlad är insikten om att detta inte på något sätt är ödesbestämt eller oundvikligt.

Det finns nämligen ett djur som har makten att stoppa allt detta. Ett djur som om det bara utövade ett uns av sin unika tankeförmåga och moraliska kapacitet skulle inse vilka skriande orättvisor de andra djuren utsätts för.
Ett djur som med hjälp av bara en smula kritiskt tänkande skulle kunna genomskåda alla gamla fördomar som ligger bakom det slentrianmässiga köttätandet och det vetenskapliga djurplågeriet. Det djuret är människan.

Som tänkande varelser av arten homo sapiens har vi ett ansvar. När vi inte tar frågan om djurens rättigheter på allvar, när vi blundar för det som andra djur utsätts för - då gör vi oss själva till något mindre än just människor. När vi överger vår unika förmåga att tänka och agera moraliskt, då är det inte bara de andra djuren vi trampar på. Vi förnedrar även oss själva när vi utan motstånd anpassar oss till den djurförtryckande kulturens irrationella vanor.

För det är just vanor det handlar om. När det gäller själva sakfrågorna finns det inget att tjafsa om. Saken är avgjord för länge sedan. Det massiva utnyttjandet av djur till föda och experiment kan inte försvaras moraliskt.

Kan man till exempel säga att behandlingen av djur är okej för att de tillhör en annan art än oss själva? Nej. Arttillhörigheten är bara en beteckning som zoologer och biologer använder för att kartlägga hur olika djur är släkt med varandra. Men ur etisk synvinkel är denna typ av
gruppindelning meningslös. Vi kan utan problem dela in människor i olika grupper, till exempel män och kvinnor, svarta och vita, unga och gamla, blåögda och brunögda, hammarbyare och djurgårdare - och så vidare. Men
betyder detta att män har rätt att förtrycka kvinnor, att vita får förslava svarta, eller att blåögda har rätt att droppa kemikalier i ögonen på brunögda, bara för att de tillhör olika "grupper"? Knappast.

Sådana här indelningar kan vara till nytta om vi till exempel vill beskriva någon vi känner. "Min kompis Janne är en lång medelålders snubbe med mörkt hår som håller på Hammarby". Men de säger ingenting om hur vi har rätt att
behandla en person. Det gör inte heller artindelningen. Diskriminering på grundval av arttillhörighet är en idé "av samma skrot och korn som nazisternas raslära", som filosofen Torbjörn Tännsjö uttryckte det för ett par år sedan.

Men kan man inte säga att djur är mindre intelligenta än människor, och att vi därför har rätt att använda dem till föda och försök? Nej. Ett ögonblicks eftertanke visar att detta argument är nonsens. Varför skulle någons intelligens vara avgörande för den respekt individen ifråga kan kräva av sina medmänniskor? Om de som för fram denna idé verkligen menade allvar skulle de utan samvetskval kunna äta hjärnskadade till frukost, kastrera spädbarn utan bedövning och använda senildementas ögon för att testa rengöringsmedel. Det är en fullständigt absurd idé.

Inte heller kan man komma runt denna insikt genom att, hänvisa till vad som är "typiska" egenskaper för arten. Med den logiken skulle vi lika gärna kunna hävda att alla måste ha skor av storlek 39 för att genomsnittsmänniskan har det. Eller att alla måste gilla pannkakor för att de flesta gör det. Nej, varje individ förtjänar hänsyn utifrån sina egna
förutsättningar, och det är orättvist att döma någon utifrån en godtyckligt vald grupptillhörighet.

På sistone har vissa högröstade debattörer påstått att människovärdet sätts i fara om djuren uppvärderas. Men det är bara tom retorik. Alla som har den minsta insikt i djurrättsrörelsen vet att den befolkas av människor med ett
stort engagemang i alla möjliga samhällsfrågor. Om detta engagemang och denna kämpaglöd kunde utsträckas till flera människor skulle vi snart få en mycket bättre värld - för alla varelser.

Det som hotar människovärdet är tvärtom djurrättsmotståndarnas idé att man inte längre behöver lyssna på förnuftiga argument bara för att det är djur det pratas om. Där finns den verkliga grogrunden för irrationalitet och människoförakt. Och man behöver inte vara någon insnöad djurälskare för att inse att människans värde inte kan byggas på ett fortsatt djurförtryck. Genom att rädda djuren räddar vi också vår egen värdighet som tänkande varelser.

Påminn gärna politikerna om det i höst!

Av Per-Anders Svärd 24 apr 2002 09:17