Vem kan döda för tennis?

Varför skrivs det inte ett dyft om tennis i svensk media? Varför sänder inte TV-sporten från denna spännande sport? Vi är många tennisälskare som förundras, men som på svenskt manér knyter näven i fickan och hoppas att allting skall bli bättre. Men det blir det inte, tro mig. Hade vi haft en smula dansk mentalitet i oss, hade vi ockuperat Sergels torg för länge sedan och delat ut arga flygblad. Vad beror det på att tennisnyheter mer eller mindre inte figurerar i svensk press? Varför skrivs det mer om bob, division 1 fotboll och skidskytte? Saknas det kunskap hos våra sportjournalister? Till och med tennisoraklet Björn Hellberg har svikit för att ägna sig åt "På spåret" och annat trams.

Den allmänna uppfattningen tycks vara att vi är bortskämda med framgångar och att dagens tennis saknar profiler. Dessa argument håller inte enligt min uppfattning. Visst var epoken med Borg, Connors och McEnroe exceptionell. Här fanns en krydda som i mångt och mycket liknade Clint Eastwoods spagettiwestern "Den onde, den gode och den fule". Ismannen Borg, hetlevrade McEnroe och fightern Connors bjöd oss på hisnande spänning och oförglömliga sportminnen. Denna epok följdes av en tid med dueller mellan den listige räven Wilander och pedanten Lendl, som alltid spelade i nystrukna strumpor och ihärdigt plockade skräp från sina ögonfransar under matchens gång. Eleganten Edberg och stridsvagnen "bom bom" Becker var front figurer under 90-talet. Dagens stjärnor har med undantag för Sampras och Agassi svårt att dominera touren på samma sätt. Nivån och framförallt bredden vad gäller skickliga spelare har förbättrats anmärkningsvärt. Det finns nästan inga lätta matcher. Trots detta faktum har Sverige flera spelare som nosar på tronen. Tomas "Toker" Johansson är ett fantastiskt spelgeni som genom segern i Australiensiska mästerskapet fått sitt stora genombrott. Thomas "Melonen" Enqvist verkar sakna jämnhet men är svår att stoppa när bollträffen sitter där. Med andra ord så borde det massmediala intresset vara mycket större.

Vad är det för fel? När förra årets sport krönika visades nämndes inte ens den fenomenala och häpnadsväckande Wimbledon-finalen som var en orgie i starka känslor. Det är rent ut sagt en skam. Kroaten Goran Ivanisevic, som fick ett wild card till turneringen, tog gråtande hem den prestigefulla titeln efter fyra timmars gigantisk kamp.

På frågan om jag skulle kunna döda för tennis, är nog svaret trots allt nej. Däremot skulle jag gärna på gamla dar dö på tennisbanan istället för på något sjukhus fullproppad med slangar.

Så upp till kamp tennisbröder och tennissystrar och gör något åt det tennisvakuum vi tvingats uthärda på tok för länge.

Av Mats Eklöf 23 apr 2002 13:30