Doften av rosor

Hela trädgården var full av rosor och dess doft fyllde hela omgivningen. Massvis med färger. Vita, röda, gula och oranga blandades i en skön naturmosaik. Vi hade även träd med apelsiner, äpple, grape och granatäpple. Dess smak har jag dock glömt för länge sedan. Jag lämnade vårt hus och vår trädgård i Bagdad en varm sommarkväll år 1981. Jag var sju, nästan åtta år gammal. Sedan dess har jag inte varit där. Jag får inte åka dit. Av politiska skäl.

Min barndom var en lycklig tid. Vi bodde i ett stort fint hus tillsammans med mina morföräldrar, min mosters och morbrors familj. Huset hade två våningar med flera stora rum och två badrum. Jag brukar ibland leka med tanken att försöka komma ihåg exakt hur det såg ut inuti huset. Det var alltid mycket folk hemma hos oss. Släktingar, vänner, grannar. Det som jag kommer ihåg är också våra spontana picknickar ute i parker och naturen. Mat, lek, sånger. Allt under en klar svart himmel med tusentals lysande stjärnor.

Jag skulle så gärna vilja se min kusin Dalia, som jag
brukade leka med när vi var barn. Hon var mycket bortskämd och vi brukade bråka en hel del, men också leka i timmar. Sist jag såg henne var hon fyra år gammal. Nu är hon 25. Och min andra kusin. Zine. Jag har fortfarande dåligt samvete när jag tänker på henne för jag brukade ofta reta henne. Ibland var jag till och med riktig elak. Men de fina minnena är betydligt fler. Hon var fem år när vi sågs senast. Hon är 26 idag.

Men framför allt skulle jag vilja se min mormor. Det var hon som tog hand om mig. Hon skämde bort mig och gav mig allt jag bad om. Min mormor var en mycket kärleksfull person som alltid offrade sig för familjen. Hon brukade be mig att massera hennes rygg för hon hade så ont efter hela dagens slit i hemmet. Jag kommer ihåg att hon alltid rökte. Nör hon skrattade så gungade hennes stora mage och hon började alltid hosta.

Idag är hon väldigt smal och sjuk. Hon har slutat röka. Hon orkar knappt att gå. När jag pratar med henne i telefon hör jag allt mindre hennes skratt och allt oftare hennes gråt. Det hon har upplevt under de senaste 20 åren, först kriget mot Iran och sedan Kuwaitkriget och de påföljande FN-sanktionerna, med allt vad det innebär, gör att hon inte längre känner någon livsglädje. Jag har inte sett henne sedan 1989. Hon säger varje gång vi pratar att hennes dröm är att se oss innan hon dör: mig, min syster och min mor. Jag har en liknande dröm. Men sanktionerna, med flygförbudet i Irak, och det politisk läget gör att det endast kan förbli en dröm.

Bilderna och intrycken från min barndom i Bagdad är väldigt suddiga, omgdärdade av en tät dimma. Jag kommer ihåg vissa händelser, personer eller platser, men det är dimmigt där emellan. I långa perioder glömmer jag helt denna tid. Det är se mycket annat man tänker på. Den här känslan har vi väl alla gemensamt. Jag kan däremot inte möta personer eller gå och se platser från min barndom.

Det finns dock något unikt för mig. Den där vackra doften. Doften av rosor. Det är min direktbiljet till min barndom. Då försvinner dimman och jag är tillbaka i vår trädgård i Bagdad.

Jag ligger på gräsmattan omgärdad av rosor och fruktträd.
Jag är bland mina kära. Jag är lycklig. Jag älskar doften av rosor.

Av Zeid Al-Bayaty 22 apr 2002 10:40