Westessons 100 favoritfilmer: nr 7

Lee Strasberg och Stella Adler drev Actors´ Studio i New York, en teaterskola där de lärde ut den östeuropeiske dramapedagogen Konstantin Stanislavskijs idéer om metodagerande. Få - låt oss ta i för mycket och säga ingen - har haft så stort och gott inflytande på amerikansk - och i förlängningen världens - filmhistoria.

På Actors Studio lärde sig Marlon Brando att mumla, James Dean att kisa och Marilyn Monroe att ta sig ett par järn när hon skulle spela full. Och efter dem: Faye Dunaway, Al Pacino, Dustin Hoffman, Harvey Keitel, Robert De Niro...

Metodagerande: var den du spelar. Träng dig in till benet av karaktären, skala bort allt onödigt kött av exakt formulerade repliker och freudianskt färgade regianvisningar. Prata direkt till kameran.

De Niro körde taxi halva dygn i en månads tid, spenderade dagar under vatten eftersom han framför sig såg rollfiguren Travis Bickle som en krabba och improviserade filmens mest berömda replik "Talkin´ to me? Eh? Well as Im the only person standin here I suppose you talkin to me!" Harvey Keitel hängde med hallickar och improviserade fram sina repliker genom att omväxlande spela hora mot hallicken och låta hallicken själv spela hora.

Resultat: en realism som slår en i ansiktet.

Efter "Mean Streets" 1973 hade Scorsese kritiserats av newyorkare för att vara för realistisk. Filmen utspelade sig i New York men spelades in i Los Angeles, varför teamet fick gå runt och slänga sopor på gatorna. När "Taxi Driver" spelades in under den febrigt heta New York-sommaren 1974, strejkade sopgubbarna och stan regerades av skräp. Den här gången fick teamet samla upp skiten.

Det händer ibland att tre människor finner varann i exakt rätt ögonblick och låter sina visioner stråla samman, likt de tre vise männen, styrda från varsitt håll av samma lysande stjärna och samma hägrande löfte.

Det hände Ceasar, Brutus och Cassius; det hände Lenin, Stalin och Trotskij, det hände Trio me Bumba.

Och det hände Paul Schrader som skrev exakt det manus Martin Scorsese drömt om att filma om exakt den man Robert De Niro drömt om att spela.

Människovraket Schrader bodde under perioder av det tidiga sjuttiotalet i sin bil. Dagar i sträck körde han runt på måfå, sov om dagarna, satt i halvdvala på de nattöppna porrbiograferna, slickade speed och slogs plötsligt av tanken att hans liv var en taxichaffis liv och att det är den perfekta metaforen för ensamhet, för en som rör sig bland människorna utan att vara en av dem. När Schrader till slut föll i bitar på akuten räknade han ut att han inte pratat med någon på två-tre veckor.

Många år senare använde malmöförfattaren Fredrik Ekelund exakt samma metafor - i romanen "Taxi sju-två bland drömmare och dårar" 93 - för att illustrera det världsfrånvända iakttagandet; taxiföraren Henrik Selin är ett med staden, drömmer ibland att han heter Henrik Malmö men har för länge sen slutat att engagera sig i dem som biktar sig från passagerarsätet:

"I början av mina år på taxi hade jag agerat svart riddare i alla möjliga och omöjliga sammanhang, ingripit vid slagsmål och när jag sett folk ligga utslagna på gatan, men nu brydde jag mig inte längre. Människorna hade blivit rörliga ting på en flimrande duk, jag var ett med plåten i min taxi och Filantropi & Co hade gått i konkurs flera år tidigare. Man var sin egen kryckas smed och misslyckades man med det fick man skjuta sig själv".

"Thank God for the rain to wash the trash off the sidewalk..."
"Someday a real rain will come and wipe this scum off the streets..."
"I think someone should just take this city and just... just flush it down the fuckin toilet..."

Schrader skrev manuset - sitt första - på tio-tolv dagar. Skrev från att han vaknat tills han stöp. Bankade ner sin förbannade ensamhet och hela skafferiet av kalvinistisk skuldtyngd moraluppfostran i skrivmaskinen. Kryddade med apokalyptiska undergångsvisioner och känslan av att ha blivit rövknullad av den nya sköna världen.

Manuset kom att cirkulera i New Hollywood under några års tid innan linjerna sammanstrålade, efter att Schrader skaffat sig namn och pengar med manuset till gangsterfilmen "Yakuza" tillsammans med brodern Leonard som stod för idé och kunskap men fick mindre cash, efter att Scorsese bevisat vem han var med "Alice bor inte här längre" och De Niro med rollen som den unge Vito Corleone.

Under tiden passade dessutom producentparet Michael och Julia Phillips på att dra in åtta Oscars för "Blåsningen" - filmen alltså, "The Sting", den utan Lennart Swahn - och ytterligare skaffa projektet status.

Trots prestigenamnen och trots att filmen backades av stora Columbia, var det ett lågbudgetprojekt. Den snäva inspelningstiden räddades med Scorseses exakta storyboard, De Niros och Keitels löjligt noggranna förberedelser, Cybill Shepherds närvaro och fotografen Michael Chapmans samstämda visuella visioner.

Det blev den mest personliga och den mest representativa amerikanska sjuttiotalsrullen. I "Taxi Driver" sammanfattas hela lådan av referenser som Coppola-Friedkin-Scorsese-gänget gick och släpade på. Det personliga fotot och klippningen och från franska nya vågen, visionerna och ironierna från italienare som Antonioni, cynismen och desillusionen och voice-overn från film noir. Och på soundtracket: Bernard Herrman, Hitchcocks hovkompositör.

Herrman var först inte intresserad - "I don´t do things about cab drivers!" - men ändrade sig sen han fick läsa manuskriptscenen där Bickle häller persikoschnapps över frukostflingorna.

"Taxi Driver" är ristad i sjuttiotalet, avlad av sjuttiotalet, essensen av sjuttiotalet. Den är post-Manson, post-Vietnam, post-Watergate, det är förtvivlan, uppgivenhet och smutsig realism som borrar sig in i hjärtat på nutidsmänniskan. Den skulle inte kunna ha gjorts någon annan gång i filmhistorien och aldrig av några andra än Scorsese, Schrader och De Niro. För detta må vi vara dem - och hela eran - evigt tacksamma.

Komplement: triumviratet Scorsese-Schrader-De Niro gjorde ännu ett avtryck i filmhistorien - "Tjuren från Bronx" "Raging Bull", 80. Ja, ni vet redan. De Niro åt upp sig trettio kilo under en rundresa i Italien, Scorsese filmade boxningsmatcher med brinnande eld framför kameralinsen och i tre olika stora boxningsringar för att visa boxningens hela spektrum, alltmedan Schrader injicerade impotens och brodersrivalitet i den biografiska Jake La Motta-historien.

Själv är jag fanatiskt ointresserad av boxning och insisterar på att det är en film som tjänat på att beskäras avsevärt. Det är tre mästares verk, och kanske ett mästerverk, men den träffar sin huvudperson oftare i solar plexus än vad den träffar mig.

Av Valdemar Westesson 18 apr 2002 09:44