Slutet på historien två av två

Jag befann mig inte längre på åkern. Jag stod i mitt eget arbetsrum, och mina fötter var fortfarande bara. Jag försökte prata men min hastiga insjuknande hade följt med mig i drömmarnas värld. Det kom bara ett kraxande läte.
- Ta det lugnt sade han, försök att inte prata så mycket.
Han log mot mig och öppnade sin rock. Ur innerfickan plockade han fram en helflaska Jim Beam.
- Var har du glasen nånstans? Frågade han.
- Vänta ska jag hämta två, väste jag fram. Sätt dig ner så länge och känn dig som hemma.
- Det här är hemma för mig, det vet du väl.
Jag nickade bara och försökte mig på ett leende.

När jag kom tillbaka från köket hade han slagit sig ner i arbetsstolen. Nonchalant vilade han fötterna mot fotpallen. Han tittade sig omkring och sade:
- Ganska skönt rum, det inger ett visst mått av lugn.
- Tack viskade jag. Jag är glad att du tycker om det.
- Varför kunde inte mitt kontor sett ut så här?
- Åh, jag är ledsen, men du vet hur det är. Moderna poliskontor får inte inge en känsla av lugn. Jag tror att du skulle arbeta sämre då. Du skulle koppla av för mycket. Det skulle inverka negativt på din skärpa, tror du inte?
- Jag vet inte det, sade han och log stort. Det är väl du som ska besvara den frågan.
Jag började tokskratta. Visst hade han rätt, det var ju jag som bestämde hur historien såg ut.
- Skål då Göran, roligt att äntligen få träffa dig ansikte mot ansikte.
- Nöjet är helt på min sida.

Vi höjde glasen och skålade med varandra. Den vanligtvis fräna smaken kändes som vatten i min mun. Jag kunde inte undertrycka ett leende. Det kändes så bra att sitta här med honom, bara småprata och låta den ljumma whiskyn värma i magen. Jag sträckte mig mot cigaretterna på bordet. Han tog genast sin tändare och tände den.
Jag drog in ett djupt bloss i lungorna.
- Vill du ha en?
- Tack, men jag röker inte alpluft.
Han letade i sin bröstficka och fann ett nästan tomt paket Camel. Han halade fram en och tände den. Sakta lät han röken sila ut genom tänderna.
- Vet du, vi borde sluta med sån här skit. Det kommer att ta död på oss.
- Jag vet. Kanske vi skulle lägga av båda två? Det är alltid lättare att göra saker ihop.
- Varför inte. Vi röker den här sista tillsammans, sen lägger vi av.
- Ok!

Vi satt tysta och njöt av vår sista cigarett. Halvvägs genom den höjde vi glasen och skålade igen. Vi fimpade nästan samtidigt och röken ebbade sakta ut.
- Så du har problem va? Frågade han.
- Hur vet du det?
- Hur skulle jag inte kunna veta, det är ju mig det handlar om.
- Jag vet min vän. Det är därför jag har så svårt att avluta det. Jag vill att det ska bli rätt.
- Klart det blir rätt, det fixar vi enkelt, sa han.
- Hur då?
- Låt oss bara sitta här en stund. Vi dricker lite mer whisky och snackar ett par timmar. Orkar du det tror du?
- Hålla där, jag har bara lite influensa, jag är inte döende!
- Då så, sade han och fyllde på våra glas.

Natten tycktes utan ände. Vi pratade gamla minnen och drack whisky till gryningen. När jag skulle gå på toaletten snubblade jag till på tröskeln. Vi flinade stort åt hur genant det var att snubbla i närheten av andra människor.
När jag kom ut från toaletten fick jag se lera på golvet.
Jag var ute på åkern igen. Morfar gick fortfarande och plöjde. Men vars var ormen? Den var borta, som uppslukad av jorden. Snabbt sprang jag fram till morfar och kramade honom hårt. Hans stora händer omfamnade mig och jag kände hans trygga doft genom skjortan.

Jag vaknade av att jag var kissnödig. Mödosamt reste jag mig upp ur sängen. Mina ben var fortfarande lite darriga, men det kändes faktiskt lite bättre. Jag frös inte längre och huvudvärken var inte lika plågsam. Efter toaletten gick jag in i köket. Jag lät kranen rinna ett par sekunder så att vattnet skulle bli riktigt kallt. Tacksamt lät jag det rinna ner i min torra hals. Jag tittade mot köksklockan och såg att den stod på 10. Då hade jag sovit i 18 timmar, inte underligt att jag kände mig lite bättre. Jag hasade ut i arbetsrummet och slog mer ner i stolen.

Misstroget stirrade jag på pappersbunten vid skrivmaskinen. Jag läste på det översta papperet igen, och igen.
Slut. Jag kunde inte för mitt liv komma ihåg när jag hade skrivit ordet slut. Försiktigt lyfte jag på dom översta arken. Meningar jag aldrig sett förut fladdrade framför mina ögon. Jag tog på mig glasögonen och började läsa.
En halvtimme senare var jag färdig.

Det var helt enkelt magnifikt. I min feberyra hade jag gått upp, förmodligen mer död än levande. Jag hade trots allt låtit Göran bli sjuk. Riktigt sjuk. Lungcancer efter alla år med en cigg hängande i mungipan. Han hade dock med en djävuls envishet klarat sig ur krisen. Efter avslutad behandling åkte han till Frankrike för en månads semester. Där snubblade han över ett grymt mord. Tack vare sitt rådiga ingripande hade han först förhindrat ett till, sen förälskat sig i det tilltänkta offret. Känslorna var besvarade och han hade lugnt och värdigt dragit sig tillbaka för ett nytt liv på den franska rivieran.
Jag tog av mig glasögonen och kände lättnaden skölja över mig. Nu var det äntligen över. Jag kände hur alla sinnen lugnade ner sig, och bestämde mig för att ta en renande dusch.

På väg ut ur rummet tog jag askkoppen med mig. Den var överfull och stank av gamla fimpar. Kanske skulle jag försöka sluta igen. Det kunde aldrig vara nyttigt så illa som det luktade. Jag tog med den ut till köket och tömde den i soppåsen.

Men vad var det där? Ett brunt filter stack upp bland alla vita. Jag lyfte upp den lilla fimpen och tittade.
Först fattade jag inte vad jag såg.

En lång stund stod jag bara där, med den lilla Camel fimpen i handen. Den var rökt ända ner till filtret, precis som han brukade röka dom.

När jag till slut fick tillbaka fattningen gick jag direkt till telefonen. Jag slog Andreas nummer och satte mig sakta ner.
- Hej kära du, det är jag.
- Hej, vad skönt att höra din röst. Hur mår du? Frågade han.
- Jag mår finfint. Jag ville bara ringa och säga att det har ordnat sig. Det är slut nu.
- Åh, vet du hur glad jag blir över dom orden? Var det jättebesvärligt?
- Nej sade jag och log brett. Göran och jag fixade det till slut, över en flaska Jim Beam.
- Du och Göran? Han lät lite fundersam, som om jag fortfarande hade feber och yrade.
- Oroa dig inte, det kunde inte ha slutat bättre. Dessutom har jag en annan glad nyhet, jag har äntligen slutat röka.

Av Lena Vikberg 18 apr 2002 14:25