Slutet på historien ett av två

Jag öppnade fönstret på vid gavel. Tacksamt lutade jag mig ut och lät luften strömma in. Rummet var kvävande hett. Solen hade legat på sedan i morse och nu var det på gränsen till olidligt. Jag tände en cigarett och tittade ner på paketet. Röd Prince, nej det var inte alls bra. Om jag åtminstone dög till att skära ned lite på styrkan, men just nu kunde jag inte uppbåda dom krafter som behövdes. Jag hade nämligen beslutsångest, och inte vilken liten beslutsångest som helst. Jag skulle ta död på min bästa vän.

I över 10 år hade jag levt och andats med kommissarie Göran Dahl. Jag hade nära intill följt hans arbete och hans något tilltrasslade privatliv. Hans olika mordfall hade genom åren blivit alltmer brutala och råa, precis som det var här ute i det verkliga livet. Men nu var det slut, när sista kapitlet var skrivet skulle han gå i graven.

Det enda problemet var att jag inte kunde bestämma mig för hur det skulle ske.

Jag ville egentligen inte ta död på honom. Ändå var det enda sättet, både för mig och för mina läsare, att verkligen vara helt säker på att det inte skulle bli några fler böcker om honom. Det smärtade verkligen, och hur mycket jag än funderade var det som hugget i sten. Att låta honom falla offer för en psykopat, var under kommissarie Dahls värdighet. Hans intuition var för stark för det. Samtidigt ville jag inte att någon dödlig sjukdom skulle behöva drabba någon, allra minst Göran. Hur jag än vred och vände på problemet fann jag inget värdigt slut.

Jag suckade högt och gick ut i köket. Almanackan på väggen blängde på mig. Jag hade min vana trogen ringat in datumet för deadline med en ilsket röd penna. Fan också! Inom en vecka var jag tvungen att ha löst problemet. Varför hade jag inte börjat lite tidigare i vintras? Jo, för jag trodde att det skulle vara enkelt. Jag kunde inte sluta förbanna mig själv för min nonchalans, och nu gick det inte skjuta upp längre, jag var tvungen att bestämma mig.

Jag satte på en kanna med kaffe och gick ut på bron medan vattnet blev varmt. Egentligen var det synd och skam att sitta instängd såna här dagar. Vädret var ljuvligt. Jag hade inte kollat termometern, men det kändes som om det skulle kunna vara en bra bit över 25 strecket. Det fanns inte en molntuss på himlen, och fåglarna sjöng som om dom drabbats av solsting. Över grantopparna kunde jag höra grannens barn plaska i den lilla plastpoolen. Det var skönt att bo lite avsides, fast ändå ha grannar rätt nära inpå. Avskildheten gjorde mitt arbete så mycket lättare, fokuseringen på mina böcker var total. Samma sak skulle knappast kunna ske om jag hade bott i centrum av en stor stad. Samtidigt var jag inte alldeles ensam här ute. Grannen på höger sida befann sig bara några granar bort. Den vänstra fick jag gå 200 meter för att nå, men det spelade inte så stor roll. Jag umgicks inte i kretsarna där producenter av mer eller mindre erotiska filmer höll till. Fast jag bekymrade mig inte så mycket, vi såg nästan aldrig till varandra.

Mina vänner inne i stan frågade mig om jag inte kände mig otrygg. Nej inte ett dugg, brukade jag alltid svara. Fast det var inte helt och hållet sant. Sena höstnätter när vinden piskade mot fönsterrutan kröp jag ihop under täcket och kände mig ganska liten. Men hösten var ännu långt bort, och kanske skulle jag skaffa mig ett djur som sällskap. Tankarna på en hund hade funnits där några år, och nu kändes det som om det var dags.

Jag slets abrupt upp ur mina tankar och funderingar när Johanna visslade. Kaffet! Det hade jag alldeles glömt bort. Jag rusade in i köket och slet pannan av spisen. Jag lade ner 5 skopor kokmalet och sköt försiktigt tillbaka den till plattan. Efter en lätt sjudning, började underbara dofter sprida sig i mitt lilla kök.

Det var så gott som det hade lovat. Jag sörplade sakta i mig två koppar och hällde resten i min fula termos. Den var klarblå med stora gula blommor på, men den hade hängt med i många år och visste hur man skulle bevara kaffet varmt. Jag gick ut på bron och rökte ännu en cigarett. Ok, nu var jag redo att försöka ta min käre kommissarie av daga.
Två timmar senare hade jag kommit exakt 14 ord längre. Jag kände hur dom grå stråna började växa. Det gick bara inte, jag skulle inte fixa det här. Jag kunde inte döda honom. Flera månaders hårt arbete kändes bortspolade. Jag fick bita i det sura äpplet och ringa min förläggare, det kändes som om jag inte hade något annat alternativ. Jag kände hur frustrationen nästan förvandlades till tårar. Jag hade ju för tusan modellerat och byggt, närt och fött. Jag hade lidit mig igenom hans dotters begravning. Försökt förmå honom att sluta röka två paket Camel varje dag. Stått vid hans sida då hans partner blev överkörd av en påtänd biltjuv. Skrikit åt hans före detta fru då hon bedrog honom. I tio år och nästan lika många böcker hade jag levt i total symbios med honom, varför var det då så omöjligt att värdigt kunna avsluta det hela?

Med ångest greppade jag telefonluren och slog Andreas nummer. Han skulle förmodligen bli både arg och besviken. Aldrig förr hade jag svikit honom, men den här gången hade jag inget val.

Samtalet blev långt. Han försökte förmå mig att besinna mig. Jag förklarade sakta och sakligt precis hur jag kände mig. Han lirkade och svor. Jag fortsatte att lugnt beskriva hur läget var. På en lång stund kom vi ingen vart. Efter en hel del kompromissande kom vi överens om att jag skulle ta ledigt över helgen, sluta bry mig om deadline och bara koppla av. Jag skulle ringa honom igen på måndagskvällen och rapportera om det överhuvudtaget fanns en lösning i sikte. Jag önskade honom en trevlig helg, och tackade honom för hans förståelse. När jag hade lagt på suckade jag och blundade en lång stund.

Jag kände hur jag började få huvudvärk. Mjukt gnuggade jag tinningarna en lång stund, men det hjälpte inte. Jag gick tillbaka ut i köket och öppnade skafferidörren. Jag bad en stilla bön att tuben med alvedon som jag inhandlat nåt år tidigare skulle finnas i röran. Hur mycket kunde man egentligen ha i ett skafferi? Jag blev nästan rädd när jag rotade längst in i hyllorna. Jag stoppade städa skafferiet till min "saker att göra lista". Det var en hel del som var i behov av ordentlig rengöring, men det var som alltid en fråga om prioriteringar. Det som var viktigast kom först i kön.

Jag letade i över tio minuter, grävde in och ut på allting, men inga tabletter. Huvudvärken tilltog. Det ilade genom mitt högra öga. Jag satte mig ner på en stol och blundade ett par minuter.

När jag öppnade ögonen igen kändes det som en het stråle sköt rakt igenom. På darrande ben ställde jag mig upp. Jag följde väggens konturer och stapplade mot sovrummet. Jag mådde så illa. Halsen brände som eld.

Det kunde bara inte vara sant, men det kändes som jag på en någon timme hade fått sommarinfluensan. Jag tog av mig shortsen och vek upp täcket. Sakta gled jag ner i dom varma lakanen och slöt ögonen.

Jag vet inte vad klockan var när jag vaknade första gången. När jag öppnade ögonen var det mörkt. Min kropp skakade i feberfrossa, och gommen kändes som sandpapper. Jag letade mig fram till garderoben. På översta hyllan hade jag alla extra filtar, och jag rev ner två stycken. När jag hade lagt mig igen trevade jag i lådan till nattduksbordet. Jag fann termometern och efter 5 minuter hade jag svaret på det jag fruktat, 39,8 grader. Varenda lem i min kropp värkte. Jag blundade och föll hastigt tillbaka in i sömnen.

Plötsligt var jag i min barndoms trakter igen, jag såg på när morfar plöjde åkern med sin gamla häst. Jag skrek till honom att passa sig, framför hans fötter kom en stor orm ringlandes. Men morfar hörde inte, lugnt och sakta fortsatte han att styra hästen. Jag blev förtvivlad och började springa mot honom. Mina fötter dansade över den leriga åkern medan jag sprang för glatta livet. Jag höll blicken fäst vid jorden, och försökte undvika dom vassa stenarna som låg överallt. När jag åter tittade upp fann jag mig stå öga mot öga med kommissarie Göran Dahl.

Av Lena Vikberg 18 apr 2002 09:06