Pojkmamma - vilket ansvar!

Jag är en av dem som ville ha en flicka. Henne hade jag tänkt lära allt jag kan, hon skulle få mina Kitty-böcker och bokmärken, men även Fem-böckerna och Lego. Jag tänkte dela med mig av mina bästa recept, tvättråd och kunskaper vid symaskinen. Dessutom var min tanke att uppmuntra henne till att prova på alla möjliga arbetsuppgifter, även de mer "grabbiga". Det viktigaste av allt hade varit att hjälpa henne utveckla en stark självkänsla, en tro på sig själv att klara av vad som helst.

Nu blev det inte så. Jag har fått förtroendet att uppfostra tre pojkar till trevliga, skötsamma män. Och jag måste säga att jag är livrädd för att göra fel.

Tänk om jag av misstag säger eller gör något som får dem att bli sliskiga mansgrisar?

Jag köpte dockor. De ligger slängda i ett hörn. Jag köpte bilar. Vi har en låda med över hundra bilar och de vill hela tiden ha fler. Jag köpte bokmärken. De undrade varför man inte kan klistra upp dem på kylskåpet. Jag köpte inga pistoler, men det gjorde våra bekanta, och pangpang-lekar är inte ovanliga i vårt hem.

Sedan är det förstås yttre påverkan. 5-åringen går på gympa och gruppen består av tre pojkar och tio flickor. En dag när jag skulle hämta, hörde jag en av pojkarna säga: "Fredrik, du kan inte sitta bredvid Emma, hon är ju tjej!" Röd i ansiktet flyttade sig min son några decimeter åt andra hållet. Tidigare på eftermiddagen när de lekte tillsammans i flera timmar spelade könsfördelningen ingen roll. På vägen hem försökte jag prata om saken, men han ville inte. "Jag är inte kär i någon" sa han bestämt och sprang i förväg.

På 2,5-årskontrollen frågade BVC-sköterskan om mellanpojken visste skillnaden på pojkar och flickor. De är sex pojkar hos dagmamman, så jag frågade försiktigt; "Adam, har mamma snopp?" Han nickade ivrigt. Jag suckade besviket och sköterskan såg bekymrad ut. Han har sett mig naken flera gånger, men har tydligen missat just den detaljen.

Lukas som är sju månader är lyckligt ovetande om den här problematiken än så länge. Men jag har sett att det lyser till lite extra i de små ögonen när han får en bil i handen. Kramdjuren kastar han snabbt ifrån sig, de låter ju inte. Dessutom iakttar han ivrigt sina bröders förehavanden och kommer ha dem som sina förebilder i flera år.

Jag försöker lära den äldste sortera sockar och kalsonger i rätt tvättkorg. Måste ju börja någonstans. Emottager tacksamt tips och råd från läsekretsen.

Av Sanna Parkell 18 apr 2002 16:04