Fattigdomen är ohållbar

Är man som jag själv Göteborgare, man, vit och strax över 50 år så tillhör man tveklöst den lilla elit som dragit de största vinstlotterna i mänsklighetens historia av internationellt ekonomiskt utbyte. Många har andra erfarenheter.

Vi har inte sagt att allt i världen blir sämre. Men Weils sätt att stapla siffror på varandra hjälper oss inte att förstå de problem världen står inför eller hur man bäst ska komma åt dem. Som alla vet är det mycket svårt att bevisa kausala samband inom samhällsvetenskaperna, och låt mig för ögonblicket bara konstatera att det finns en uppsjö av alternativa förklarings- och tolkningsmodeller till många av de siffror som Weil presenterar, och att begrepp som ekonomisk frihet, frihandel och demokrati mår väl av att preciseras innan man ger sig in en diskussion om vad som orsakar vad.

På uppdrag av regeringen i Mocambique, ett av världens fattigaste länder, studerade jag under perioden 1985-1995 de internationella ekonomiska och politiska regelverkens inflytande på ett lands utvecklingsförutsättningar. Slutsatserna, som publicerades 1997 Seizing the Opportunity - Power and powerlessness in a changing World Order - Du hittar boken på de flesta akademiska bibliotek, visade entydigt på hur fattigdomen på lokal nivå förvärrades. Detta trots att aggregerade siffror på makronivå fick landet att framstå som en stor ekonomisk succé. Världsbanken gör i sin rapport Voices of the Poor se Development Report 2000 liknande iakttagelser.

Oavsett utveckling på makronivå har fattigdomen på lokal nivå på många håll förvärrats. För dessa 100-tals miljoner människor hjälper det inte att fattigdomen på andra håll lindrats. Totalt sett är situationen fortfarande, och enligt Världsbankens egen utsaga, ohållbar. Dessa iakttagelser är en av anledningarna till att världens stats- och regeringschefer inför milleniumskiftet enades om att fattigdomsbekämpningen har största prioritet. Medvetenheten om problemen finns således - men förändringarna tar oacceptabelt lång tid. Vi gör helt enkelt för lite. Någonting som också fick USA att nyligen fördubbla sitt bistånd i samband med konferensen i Monterrey.

Men det är ändå för lite. FN räknar med att vi behöver omkring 50 miljarder dollar i ökning för att nå uppsatta mål - det vill säga att halvera fattigdomen fram till år 2015. Monterreykonferensen lyckades mobilisera 12 miljarder dollar 5 från USA och 7 från EU. Detta är ett viktigt
trendbrott, men för litet för att lugna de 100 000-tals människor som framför allt i tredje världen ger sig ut på gatorna och protesterar. Många inser också att vi inte kommer tillrätta med fattigdomens problem enbart genom
ökat bistånd. Framför allt måste de internationella regelverken förändras så att fattiga länder får tillgång till kapital och marknader på ett sätt som inte hämmar
deras utveckling. Regler för rättvis handel måste till: till exempel måste vi i den rika delen av världen öppna våra marknader för jordbruksvaror från 3:e världen, samtidigt som de fattiga länderna måste ha möjlighet att skydda den egna livsmedelsproduktionen från att konkurreras ut av högeffektivt jordbruk i Nord. Tillsammans med omfattande skuldavskrivningar är sådana rättvisa handelsregler exempel på vad som bör göras, men som rika industriländer hela tiden väjer undan för.

Det är därför som jag delar Hannes Westbergs oro över världens ekonomiska tillstånd och vad vi gör åt den. Det är därför som jag anser det viktigt att också vi i Västvärlden ger oss ut på gatan och demonstrerar mot sakernas tillstånd, även om Hannes och mina uppfattningar skiljer sig åt när det gäller på vilket sätt vi skall använda gatan som arena för att driva fram politiska förändringar.

Av Hans Abrahamsson 17 apr 2002 13:52