I många fall verkar valet om ett band ska räknas till den politiska skaran, bygga på ganska lösa grunder. Till exempel sa "hiphop-författaren" Fredrik Strage under en debattkväll på temat pop och politik på Kägelbanan i Stockholm, att "jag räknar artister som politiska om de har invandrarbakgrund och kommer från Norsborg".
Musik skapad i invandrartäta förorter måste väl med ett sådant synsätt räknas till vänstern. Problemet blir ju då att all musik skulle kunna räknas som politisk - men med olika inriktningar. I så fall skulle väl E-type vara borgerligheten personifierad. Han bor på Östermalm i Stockholm, och dessutom gillar han att festa loss med de rika kidsen. Och kan The Ark ses som representanter för centern eftersom de kommer från den lilla samhället Rottne?
Att tanken invandrarbakgrund plus förort är lika med politik finns hos fler musikskribenter än just Strage märks framför allt när pressen ska skriva om alla unga hiphopare. Bland annat har Latin Kings hamnat i fållan, trots att de själva i en intervju sagt "politik är astråkigt, vi är inget politiskt band". I och för sig har Dogge och co uppträtt i flera politiska sammanhang. Men frågan är om det inte var just mediers skriverier som hjälpte upp bandet på den politiska arenan, mer än vad de själva jobbade för saken.
Å andra sidan finns det också många band som är politiskt engagerade och gör tydliga ställningstaganden genom texter eller handling, men ändå inte framställs som politiska. Två exempel är Stereolab och Radiohead. Den förra har gjort en hel bunt låtar med starkt politiska budskap. Det känns exempelvis svårt att undgå vad gruppen vill när de sjunger "On croit regagner la revolution, on peut regagner la revolution" Vi tror att vi kan vinna tillbaka revolutionen, vi kan vinna tillbaka revolutionen, vilket de propagerar i låten "The Groop Play Chord X". Och även om inte Radiohead kör direkt politiska "hardcore-texter", debatterar de ofta politiska frågor utanför scenen. Gruppens politiska engagemang har också fått återverkningarna hos Radioheads fans, som bland annat dragit igång en insamling för tredje världens skuldavskrivning. Projektet inleddes som födelsedagspresent till sångaren Thom Yorke, eftersom han är starkt engagerad i frågan.
Att de två senare banden många gånger inte etiketteras som politiska, kanske har att göra med att det inte är lika lockande att putta fram band i det politiska rampljuset om de inte gör musik som kan uppfattas som ung och hård? Därför väljer journalisterna hellre Refused och Loop Troop i politiska sammanhang än just Stereolab.
En annan sida av musikskribenters selektiva urval är att vissa upphaussade band kan framföra obekväma politiska åsikter som mörkas eller bortses från - just för att skribenterna tycker att musiken svänger. Som exempel kan nämnas raggagruppen T.O.K som i "The Chi Chi Man song" sjunger "rat tat tat every chi chi man", det vill säga; skjut ner alla bögar. I medier höjdes gruppen till skyarna, och många såg mellan fingrarna på deras kontroversiella texter.
Eftersom pressen har stort inflytande över vilken framtoning ett band får, borde nog musikskribenterna börja fundera på sina egna politiska ställningstaganden och vilka åsikter banden de recenserar själva propagerar. Med andra ord: sluta se saker som inte finns, och se hellre till det politiska engagemang som verkligen existerar hos grupperna.
Av Sophie Mauleon Larsson 16 apr 2002 16:06 |
Författare:
Sophie Mauleon Larsson
Publicerad: 16 apr 2002 16:06
Ingen faktatext angiven föreslå
Media, Media, musikskribenters, propaganda, hur, mycket, styr, egentligen, musikjournalister, över, uppfattas, politisk, musik, vilka, kriterier, styr, bedömningen | föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå