Aftonbladet skriver om hur statsminister Göran Persson diskuterat med några förstagångsväljare. Tydligen fick statsministern en svår fråga – nämligen att det finns en löneskillnad mellan apskötare och barnskötare.
Förstagångsväljaren Rebecca Litzell hade tagit reda på att apskötaren tjänar 500 mer i månaden. Förfärligt eller?
Om vi får tro Aftonbladet så tyckte Persson det. Han surrar till det riktigt i sitt svar:
”Det är inte rätt, tycker jag. Därmed inte sagt att apskötaren har för mycket betalt. Det är säkert så att kvinnan har alldeles för lite betalt, säger Persson. Men, påpekade han, för att förändra krävs solidaritet i samhället.”
Vad är det för nonsens?
Jag tror att om en demokrati ska fungera bra måste ledarskapet inte bara gå ut och stryka folk medhårs. Ibland är lite undervisning nödvändig. I synnerhet om det är personer som ännu inte hunnit greppa hela vårt samhälles komplexitet.
Det första Persson borde ha sagt, är att i Sverige sätts inte lönerna till apskötare och barnskötare av politikerna, utan vi har ett system där de som köper och säljer arbetskraft kommer överens om vilka löner som ska utbetalas. Apskötaren begär en viss betalning för att ta hand om aporna, barnskötaren likaså. Ingen av dem är tvungen att arbeta för sin lön, utan är fri att söka jobb på annat ställe.
Detta ger den andra poängen som Persson hade kunnat klämma ur sig, nämligen att om apskötarna är skickliga på att förhandla kan det räcka för att de ska få högre lön. Det är inte säkert att den som gör något vackert, moraliskt högtstående eller oerhört viktigt för mänskligheten får mer betalt än den som gör något mer eller mindre värdelöst. Därför blir också den som släpar i en fabrik mindre belönad än den som är duktig på att göra mål i en NHL-match.
Inte sällan är lönen en återspegling av hur svårersättlig en person anses vara. De som har en mer eller mindre unik egenskap kan sälja sin arbetskraft för ett högre belopp än dem som det går 13 på ett dussin.
Och Persson kunde ha suckat, att den ordningen får vi leva med, eftersom alternativen, att lönerna sätts i politiska förhandlingar, inte leder fram till ett bättre samhälle, tvärtom.
Det politiska målet – borde han ha sagt – är inte att minska skillnaden mellan dem som sköter apor och dem som tar hand om barn. Utan det är att se till att barnskötarna inte lider nöd, samt framförallt att de har möjlighet att förkovra sig och skaffa ett mer välbetalt jobb.
Eller i klartext. Det är inte skillnaden på 500 spänn som är problemet, utan hur många kronor som barnskötaren har kvar när räkningarna är betalda. Skillnaden till apskötaren kan mycket väl vara 5000 kronor. Än sen då? Det är barnskötarens avstånd från svältgränsen som är avgörande.
Och viktigare ändå är att barnskötaren har minst 5 chanser per år att förändra sin tillvaro, inte att vederbörande tjänar bara 50 kronor mindre än apskötaren.
Göran Persson borde lägga mindre tid på att hjälpa gnällmånsarna att klaga över löneskillnaderna. Ingen dör av skillnader. Det bekymmersamma är istället om människor inte har möjlighet att påverka sin situation till det bättre.
En del har väldigt dåligt betalt och behöver hjälp med utbildning och kompetenslyft för att skaffa sig en bättre förhandlingsposition när deras löner sätts. Men gud bevare oss för en ordning där regeringen tar ifrån människor uppdraget att själva slå sig fria från godtycke och förtryck. Och där alla politiker jamsar med.
Stig-Björn Ljunggren
Av Stig-Björn Ljunggren 16 apr 2002 21:34 |
Författare:
Stig-Björn Ljunggren
Publicerad: 16 apr 2002 21:34
Ingen faktatext angiven föreslå
Artikeln är inte placerad. föreslå