Westessons 100 favoritfilmer: nr 10

Svensk kriminalfilm väljer gärna mellan två tonlägen: det amerikanska och det dåliga.

Antingen gör Anders Nilsson eller Kjell Sundvall effektiva polishistorier utan nån form av djup eller trovärdighet. Anders Nilsson har gått i lära hos den helknäppige Mats Helge Olsson, "Skövdes John Woo" och self made man i explosionsexploition, Sundvall lånar sig gärna till ett slags serieproducerad formgjuten snutfilm där effektsökandet tar mer plats än bovsökandet. Det är ibland okej, ofta pissruskigt, hantverksmässigt plausibelt och det har ungefär lika mycket med verkligheten att göra som "Sagan om ringen".

Eller så gör David Flamholc film där Johan Widerberg spelar seriemördare. And I rest my case.

"Mannen från Mallorca" är den konkurrenslöst bästa kriminalfilm som gjorts på svenska språket, och i min bok faktiskt hela världen. Den visar hur löjligt väl polisfilm kan användas till att a berätta otäcka sanningar om samhället och b berätta otäcka sanningar om människor. Och den gör det oavbrutet underhållande.

Bo Widerberg var tillbaka på plan efter åtta års frånvaro sen "Mannen på taket". Den speedade manodepressive malmöiten hade för all del inte suttit overksam; han hade använt alldeles för mycket energi åt att banka skallen blodig på ett projekt han borde dömt ut från början.

Tillsammans med en tysk filmproducent, som trettio år tidigare varit i cementbranschen och därför fick finna sig i Widerbergs officiella tillmälen "cementfabrikör" och "asfaltkokare", hade han gjort film av Knut Hamsuns roman "Victoria".

När han inte gjorde film som hade nåt att säga om och till nutidsmänniskor, hyste Widerberg en olycklig kärlek till pastoralfilmer i historisk miljö, där "Elvira Madigan" fått en obegriplig klassikerstatus.

Historien "Victoria" tog sig en mängd bisarra uttryck. Widerberg insåg själv att det hela var på väg att tippa över i pekoralträsket och försökte desperat rädda sin film genom att vid upprepade tillfällen stjäla den från tyskarna och smuggla den genom svenska tullen för att klippa om den.

Den utannonserade Cannespremiären 78 sköts upp till 79 sköts upp på obestämd framtid, medan Widerberg hätskt anklagade tyskarna för att ha förstört filmen med att lägga på "dödseko" på ljudbandet samt sätta "goebbelska förtexter".

Först 1987 hade "Victoria" premiär. Till ingens glädje.

Det är märkligt att samme tokdåre som suttit i åratal och skrikit kring en kostymkliché, plötsligt kunde ta sig själv i kragen och springa ut och göra en frisk, samhällsengagerad thriller, anmärkningsvärt professionellt berättad mitt i det personliga tilltalet.

Men det kunde han. Han var onekligen en mångfacetterad man.

Genialiteten i "Mannen från Mallorca" är att den tar sig tid att fånga upp spanarna Johanssons och Jarnebrings - Tomas von Brömssen och Sven Wollter - smågnabbande kring hamburgare kontra PLO-käk, snutjargongen från Leif GW Perssons romanförlaga "Grisfesten" och den fascinerande fiendskapen mellan stockholmspolisens olika rotlar.

I en julfirarscen på mindre än fem minuter hos von Brömssens före detta fru, gestaltar Widerberg den frånskilde mannens oändliga ensamhet och kontaktsvårighet. I en enda gest - när han plockar fram en halva Renat ur en pärm i bokhyllan - får Tommy Johnson ge konturer och bakgrund till sin trötte utredare.

I "Mannen från Mallorca" nämns Tecknade pärlor för vuxna, Råd & rön, King vid gränspolisen, McDonalds, München-OS 74, barndaghem och luciafirande, men också lyxluder, målkåta snutar, "lilla biografin", att sätta frimärken på någon, blattar och kåkar. Det är en blandning av vardagsdetaljer och yrkesslang som tillsammans ger ett fullt trovärdigt utsnitt ur den rutinmässiga vardagen för två medelålders spanare.

Och ändå är det spännande.

GW Perssons romanintrig var klippt direkt ur verkligheten, även om författaren i romanens förord försöker hävda annat. Sveriges justititeminister Lennart Geijer var i sextiotalets slut involverad i en prostitutionshistoria, som kom till polisens, sedermera polischefens, sedermera Palmes, sedermera DN-journalisten Peter Bratts kännedom via en rutinmässig visitation av en ung prostituerad som visade sig ha Geijers nummer i telefonboken.

I en sällsynt smutsig härva - där Palme kallade Peter Bratt "kloakråttan med de gula betarna - och den nakna svansen" - grävdes saken ner, slutgiltigt efter att statsminister Fälldin lovat att utreda saken men backat sen hans namn också fanns på telefonlistan. DN bad tusen gånger om ursäkt för att de haft mage att fullfölja sitt samhällsansvar. Peter Bratt, som också avslöjat IB-affären tillsammans med Jan Guillou, sattes att redigera tidningens förortsbilaga.

Vänner till mig som försökt avfärda "Mannen från Mallorca" som paranoida konspirationsföreställningar har alltså en ganska krass verklighet att argumentera mot.

Att "Mannen från Mallorca" sen skapade en trend i snart sagt alla svenska polisfilmer och teveserier - minns "Läckan" med Anders Ahlbom, minns "Den svarta cirkeln" med Stefan Sauk, minns "Jakten på en mördare" med Allan Svensson - att ständigt låta nån snut formulera sensmoralen "de höga herrarna kommer vi aldrig åt", kan man knappast lasta Widerberg för. Han hade smaken och omdömet att avsluta sin film med en betydligt subtilare ironi än så.

"Mannen från Mallorca" har allt en god film noir ska ha: korruptionen, våldssekvenserna, dialogen och uppgivenheten. Dessutom är den på riktigt.

Komplement: GW Persson skrev tre polisromaner, och alla tre filmades med Sven Wollter som Jarnebring. "Profitörerna" gjordes redan 1983 i en teveversion av Pelle Berglund och Kjell Sundvall gjorde "I lagens namn" 86 av "Samhällsbärarna", med en ung överspelande Stefan Sauk som baseballsnut.

Ingen av dem har Widerbergs personliga uttryck, men i enskildheter känns de åtminstone nästan verkliga. Och med så initierade manus om så pass angelägna ämnen som våld mot prostituerade och våld bland poliser, skulle det vara fan om de helt misslyckades.

Av Valdemar Westesson 15 apr 2002 15:28