Westessons 100 favoritfilmer: nr 12

Nittiotalets amerikanska independentfilmvåg har varit tämligen fruktsam och genererat en rad intressanta titlar och namn. Tarantino har förstås varit den store inspiratören och härföraren, men nästan lika betydelsefull var Richard Linklater, som med "Slacker" bevisade att film klarar sig utan pengar så länge man har nåt på hjärtat.

Den loja, lösa och ganska bedårande "Slacker" satte fingret på en håglös generation med tilltalsnamnet X för en inspelningssumma på 23 000 dollar, vad bolagen normalt hostar upp för att täcka sminket till Travoltas hakgrop.

"Slacker" är en film om slackers för slackers och det är i sig en slackrig film. Kameran glider lite på måfå omkring i Austin och fångar in den som råkar gå förbi och låter denne berätta lite om sin brist på visioner.

I eftertexterna listas rollnamn som "neoposer", "happy-go-lucky-guy" och "daytripper". En snubbe berättar att han ska repa med bandet - med det talande namnet Ultimate Losers - om femmars tid, och så länge ska fördriva tiden med att "moseying along". En annan dödar myten om resandet som en väg att finna sig själv:

"I don´t know... I´ve travelled. And all it is is bad water, bad food, you get sick, you gotta deal with strange people... And when you get back, you can´t tell if it´s really happened to you or if you just saw it on TV...."

Några år efter Linklater debuterade Kevin Smith, 24 bast, med den svartvita "Clerks", finansierad med hoplånade kontokort, med honom själv och vänner i samtliga roller, inspelad efter arbetstid i butiken där Smith själv jobbade, och det faktum att jalusierna då var nedrullade tvingade honom att hitta en anledning att ha det så också i filmen någon har stoppat tuggummi i låsen.

"Clerks" utlöste jubel i Cannes och lär vara den näst mest uthyrda videofilmen över huvud taget i USA.

Liksom "Slacker" sammanfattar den all den desillusionerade och nihilistiska syn på framtiden och livet som präglade den första generation i världshistorien som hade det ekonomiskt sämre ställt än sina föräldrar.

Dante tar sitt jobb på QuickStop på allvar, varför han konsekvent hånas av kollegan Randal. Randal bevisar att "title does not dictate behaviour" genom att slänga kaffe ansiktet på Dantes kunder och sälja cigaretter till barn.

Dessutom går det illa för den som visar sig pliktskyldig: när Dante trots allt masar sig iväg till jobbet trots att han inte är "supposed to be here today" får han ta sitt straff i form av cigarettkastande kundpöbel, böter, slagsmål och uppbrott från två flickvänner.

Meningslösa jobb leder till meningslösa liv; en av Dantes kunder ägnar timmar åt att hitta den perfekta uppsättningen ägg, vilket förklaras med att hans jobb som SYO-konsulent gör honom fantasilös. "It´s important to have a job that makes a difference for you", förklarar en annan kund, "that´s why I manually masturbate animals for artificial insemination".

Ska man bli nåt i livet ska det vara nåt stort. Annars kan man lika gärna - som de hos Smith ständigt uppdykande, till synes sorgfria Jay Jason Mewes och Silent Bob Smith själv - leva på att sälja "weed".

Min mor skulle inte begripa nånting av en Smith-film. Själv har jag sett "Clerks" tjugotalet gånger och tänker se den tjugo till. Det är min film, min generationsbibel, mitt anthem.

Smith har fortsatt att regissera och med åren mutat in ett alldeles eget område av filmvärlden. Till dags dato har fyra av hans långfilmer nått svenska biografer, och "Jay & Silent Bob strike back" lär vara på väg.

Sett till story, genre och tonfall är de egentligen totalt väsensskiljda - "Clerks" är en komedi med existentiella undertoner, "Mallrats" är klassiskt situationskomiskt crazy, "Chasing Amy" är romantisk med en tung diskussion om sexualitet och äganderätt insprängd i storyn och "Dogma" är en katolsk provokation - men känns ändå omedelbart igen som Smith-filmer.

Inte nog med att samma skådespelare återkommer, dessutom återanvänds ett flertal av rollerna - mest välbekanta Jay och Silent Bob, som blivit sådana begrepp att de t.o.m. fick gästspela i Wes Cravens "Scream 3" och Afromans "I was high"-video.

De tar alla avstamp i New Jersey, de har alla några par buddies i fokus, de är alla fulla av referenser till Marvel Smith har också skrivit manus till Daredevil, Star Wars, "Hajen", John Landis och hockey - och inte minst till varandra. De är Kevin Smith-skapelser. De utspelar sig i Kevin Smith-universat. Och jag älskar det. På samma sätt som jag älskar att träda in i och lära känna Tove Janssons Muminvärld.

Skillnaden är bara den att där Jansson med sin inkonsekvens böckerna och serierna berättar helt olika versioner av hur t.ex Sniff och Muminfamiljen lär känna varandra retar gallfeber på mitt anala sinnelag, har jag i Smith hittat en själsfrände.

Han ger intrycket av att redan från absoluta början ha vetat exakt hur detta universum ser ut, vilka som bebor det, och i vilken riktning det kommer att utvecklas. Och när man långsamt börjar se de många linjerna mellan filmerna, så finns det bara ännu mer skäl att älska honom.

Det är filmer som förefaller extremt grabbiga. Jargongen är flasig och antalet "fuck" oräkneligt. Men detta är bara vid ett ytligt betraktande; Smith har i själva verket stor förståelse för alla människors - och inte bara grabbarnas - sexualitet och förmågor.

Han hycklar inte heller med den homoerotiska nivån i ett nära vänskapsförhållande män emellan; i "Chasing Amy" når Ben Affleck och Jason Lee nästan fram till penetration, och i Clerks förkla-rar Randal för Dantes nygamla flickvän att "break his heart again this time and I´ll kill ya, nothing personal" - det är nämligen en fråga om "territoriality. He was mine first".

Somliga skulle säkert också skylla Smiths katalog för korkad. Till skillnad från Woody Allen refererar de aldrig till Freud och Strindberg, utan istället till det lättviktiga skräpkulturarv som rinner genom medelamerikanens ådror. På ytan enkla företeelser som - och det är det Smith bevisar i sina berömda dialoger - rymmer en stor kännedom om människan.

Komplement: sen man slagit i sig samtliga Smiths filmer, kan man övergå till hans seriealbum som fyller i luckor och kompletterar med ytterligare frågor.

"Jay & Silent Bob. Chasing Dogma" utspelar sig i gattet mellan "Chasing Amy" och "Dogma" och beskriver hur de båda ger sig av till John Hughes påhittade Shermer, Illinois.

"Clerks The Comic Books" är bl.a. serieversioner av bortklippta scener ur filmen.

"Bluntman & Chronic" är den serie som Ben Affleck och Jason Lee tecknar i "Chasing Amy", och som bygger på Jay och Silent Bob. Smith gjorde alltså en egen serie utifrån en passage i sin egen film om hur hans egna rollfigurer gör en serie om hans egna rollfigurer. Jag antar att det är det som är postmodernism.

Av Valdemar Westesson 12 apr 2002 11:35