Westessons 100 favoritfilmer: nr 13

En av nittiotalets intressantaste teveserier är "Friends", varmed inte åsyftas Bert Karlsson-spektaklet i fyran utan Kanal 5:s "Vänner". Det är - i likhet med "Seinfeld" - en sitcom som satt tummen på samtidens pulsåder och åtminstone under sina fyra första säsonger var ovanligt inspirerad och välskriven.

I direkt opposition till "Seinfeld" - vars medskapare Larry David satte upp doktrinen "no hugging, no learning" till sin författarstab - har den emellanåt varit väl gråtmild i tonen, men nästan alltid - med bob hunds ord - "skyddat sig med ironi".

Både "Seinfeld" och "Vänner" hade varit omöjliga utan Woody Allens existens. Temat om halvvuxna singlar som desperat och uppgivet söker sig själva hade antagligen dykt upp ändå, men New York-miljöerna, de judiska självironierna, neuroserna och det antiintellektuella refererandet är alla barn till en mycket liten man med en gudomlig replikkänsla.

Både Larry David och Julia Louis-Dreyfus Elaine har haft biroller hos Allen, och David Schwimmer Ross har spelat mot honom i "Picking up the pieces" 00, men påverkan går förstås längre ner på djupet än så.

Särskilt Matthew Perrys Chandler-figur har - och då i synnerhet i sin tidiga, smala, roliga upplaga - modellerats utifrån klassiska Allen-drag. Han är en - visserligen ickejudisk - schlemiel, en loser, en misslyckad tafatt figur som svårligen hanterar sociala sammanhang eftersom han är fullkomligt impregnerad av självtvivel.

Ett "Vänner"-avsnitt - "Den utan skidresan" - kretsar alldeles speciellt kring Chandlers tvångsbeteende att "use humour as a defense mechanism", att slingra sig ur det obekväma och pressande med wisecracks och sarkasmer och att inställsamt vädja till människor med gags.

Vissa hyperventilerar tills de svimmar, andra brister ut i gråt. På film och teve funkar de sekundsnabba replikerna bättre.

En vän och jag råkade en gång se en "Vänner"-repris på teve timmen innan vi såg Woody Allens allvarliga "En annan kvinna" 89. Det blev en märklig upplevelse. I avsnittet slår Chandler vad om att han kan hålla sig ifrån kommenterande sarkasmer, vilket visar sig omöjligt: givetvis dyker Ross upp i Tom Jones-läderbrallor och ska till på köpet dejta en kvinna med Fragglarna-namnet Hornswoggle. Och då går det ju inte - jag menar, det är direkt fysiskt omöjligt - att hålla tillbaka spydigheterna.

När vi sen övergick till "En annan kvinna" framstod mönstret tydligt. Woody Allen verkar i sina seriösa rullar ha ingått Chandlers vad med sig själv. Det är filmer helt sterila från humor, utan rapphet, utan glädje, utan ljus. Som om han vill säga nåt, att han minsann kan säga Viktiga och Allvarliga saker också.

Problemet är att han säger många fler och mycket viktigare allvarliga saker i sina komedier. I sina stela dramer - mer bergmanska än Bergman själv - konstaterar han visserligen att det finns ångest och hämningar, men han gestaltar det aldrig och angriper dem aldrig med nån spiritualitet.

Som om han antagit ett idiotisk vad. För vems skull?

"Stardust memories" kom 1980. Då hade Allen gått från klarhet till klarhet med sin första serie Marx-inspirerade utflippade crazykomedier, ett par mer sammanhållna, strukturerade och djuplodande crazykomedier - "Död och pina" och "Sjusovaren" - samt de första tydliga stegen på välbekanta allenmarker: "En gång till, Sam" 73, regisserad av Herbert Ross, "Annie Hall" 77 och "Manhattan" 79. Urbana, välspelade, genomtänkta och vackra samtidsdramedys.

Mellan de båda sistnämnda, sen han vunnit västvärldens respekt och ett gäng Oscars för "Annie Hall", petade han plötsligt in "Interiors". Tre systrar jämför Tjechov har ångest jämför Bergman i ett slutet kammarspel jämför Strindberg och Ibsen. Kritiker kliade sig förbryllat i nacken och publiken svek för första gången. Med all rätt om ni frågar mig. Att studera sina naglar växa är bättre underhållning.

Man kan ha förståelse för Allens frustration över att omvärlden ville fösa in honom i en komedifålla. Samtidigt är det inte sant; alla följde med glädje och stort intresse med honom in i ett alltmer genomtänkt bildberättande. Men det är som mästerregissören Lars Molin uttryckt det:

"Jag behöver inte vara underhållande, jag behöver inte vara rolig, jag kan till och med vara tragisk. Men - jag får inte vara tråkig".

"Stardust memories" är en ambitiös film, makalöst vackert filmad i matt svartvitt, som metodiskt tränger sig in i den disparata desperata själen hos en regissör på gränsen till sammanbrott.

Med en blandning av freudiansk symbolik, associationsklippning, excerpter från regissörens filmer, minnesbilder och subjektiv förvrängd verklighetsuppfattning, är den inte helt lättillgänglig. Men den är aldrig tråkig.

Regissören Sandy Bates är, liksom regissören Woody Allen som spelar honom, trängd av en massa som föredrog "the earlier, funny ones". Till och med rymdvarelserna han stöter på i en glänta tyckte bättre om de tidiga roliga. De förklarar också för honom vad som blir filmens credo: tusentals människor kan konstatera världens elände men få har fått gåvan att sprida glädje och göra nåt åt det.

Det låter nästan som en allensk eftergift åt sina kritiker. Under sin fortsatta karriär har han blandat och gett och vid flera tillfällen lagt sig på en mycket angenäm nivå mellan komedi och drama - "Zelig", "Hannah och hennes systrar", "Små och stora brott", "Fruar och äkta män" - för att ibland återgå till den frusna tjälmarken i Bergmanland.

Och mår han bättre av det vilket han antagligen inte gör tänker jag inte klandra honom.

Men jag föredrar the funny ones.

Komplement: "Stardust memories" är i hög grad kalkerad på Fellinis "8½" 63 där Marcello Mastroianni också spelar en regissör - Fellinis alter ego - som tömt ut sig och befinner sig i et limboläge där människorna och hjärnspökena plågar honom. Kopian är dock avsevärt bättre än det hyllade originalet, som lider av tungfotad överbelastning. Ett par sekvenser - främst den där Mastroianni i en fantasibild försöker tukta hela kvinnligheten med piska - förtjänar dock sin plats i filmens sjunde himmel.

Av Valdemar Westesson 11 apr 2002 17:34