Stenkastaren i demokratins glashus

Nu har Hannes Westberg kastat sten på den svenska demokratin och alla som givit sina liv för den flera gånger. I Göteborg gjorde han det tillsammans med en massa andra människor genom att kasta sten på dem som vi utsett till samhällets väktare, genom att trampa på människors rättigheter och genom att förhindra folkets valda representanter att utföra sitt demokratiska uppdrag. På Sourze följer han upp genom att kasta retoriska stenar mot samhällets grundvalar. Det farliga är att det förmodligen finns en hel del unga människor som ser Hannes Westberg som ett slags hjälte och inte som det hot han faktiskt är. Demokratins fiende.

Det kanske låter krystat men det är faktiskt det Westberg är. Det är dock inte så lätt att se bakom dimridån av halsbrytande omskrivningar, konspirationsteorier och våldsromantik. Retoriken hos Westberg är, som så ofta bland våldsromantiker, det diffusa nyspråkets. Demokrati är diktatur, frihet är tvång, rättigheter är rätten att få bruka våld. Så blir den representativa demokratin efter nyspråkets omskrivning ett utflöde av en "alieneringens politik". Det verkar dock inte vara någon filosofisk alienation i Hegels eller Marxs mening som avses, utan något annat, obestämt obehagligt och osolidariskt. Det är oklart det där. Våra demokratiska friheter är efter konspirationsteorikerns omformulering egentligen ett tvång som utövas av makthavare "som ofta är riktiga gangsters du aldrig sett" och kanske även SE-banken. Ja, det är lite oklart det där. Och våldsromantiken maskeras tafatt som ett aktivt utövande av mänskliga rättigheter. Hur Westbergs rättigheter kan rättfärdiga att han kastar sten på utarbetade poliser - som hellre vill sitta hemma hos sina familjer än att utsättas för våld, som inte gjort Westberg något annat än att de valt ett yrke som han inte gillar - förblir diffust.

Det är oklart det där.

Det är kanske helt enkelt så att vissa människor söker sig till drömvärldarna, konspirationsteorierna och våldet. Vissa människor vill inte se att Matrix bara är en film och att verkligheten inte är styrd av endimensionella fiender med en ondska som berättigar till varje typ av våld. Väpnad kamp mot det öppna samhället är sorgligt oglamoröst, väpnad kamp mot mystiska makthavare som manipulerar i lönndom är däremot radikalt och tufft. Problemet för stenkastarna är att de mystiska, sammansvurna makthavarna inte finns annat än i fantasin. När stenarna kastas på fantasifigurer som inte finns på riktigt är det i verkligheten andra saker som träffas. Som demokratin.

Det är så banalt och självklart att det nästan känns genant att behöva säga det. Men efter att den ena retoriska stenen efter den andra kastats från ytterligheterna mot samhällets hjärta är det tydligen nödvändigt: Vi lever i Sverige i en demokrati. En riktig demokrati, inte någon mystisk skendemokrati som styrs av kapitalister, sions vise eller andra mörkermän. En demokrati som har växt fram genom att många människor under många år gjort väldigt många viktiga ställningstaganden. Människor har dött för den svenska demokratin som medfört att alla svenskar har rätt till inflytande enligt regler som vi ställt upp, genom att rösta i fria val, genom att deltaga i opinionsbildande verksamhet inför fria val eller till och med att ställa upp som representanter i fria val. Det finns dessutom en kontinuerlig möjlighet att försöka påverka våra, Hannes och mina, folkvalda representanter, genom att utnyttja våra grundlagsskyddade rättigheter till föreningsfrihet, yttrandefrihet och pressfrihet. Det finns helt enkelt en mängd möjligheter att påverka den politiska agendan inom den demokratiska struktur som våra förfädrar genom rakryggad kamp mot könsdiskriminering, aristokratins privilegier och diktatoriska monarker givit oss till skänks. Och vi som inte är födda med ett adligt efternamn eller med förmögen familj ska tacka vår lyckliga stjärna att vi föregåtts av människor med ryggrad som givit oss möjligheter de aldrig hade. Det är dessa människors gärning som den antidemokratiska "demokratirörelsen" idag spottar på.

Den svenska representativa demokratin är inte ett optimalt, slutgiltigt statsskick. Utopin om att samhällsutvecklingen kan nå en slutlig anhalt är en myt. Demokratin utvecklas i ett ständigt fortgående samtal där vi faktiskt försöker lyssna på varandra utan att krossa varandras huvuden med sten. Även samhällets grundvalar måste kunna ifrågasättas, men att göra det utanför demokratins uppställda ramar är inget annat än att kasta sten på alla de socialdemokrater och liberaler som under mer än hundra år givit sina liv för de möjligheter som vi idag tar för givet. Möjligheter som priviligierade medelklassungdomar idag tycker är så mesiga att de bör stenas. Mätta,välutbildade och självtillräckliga ungdomar som i sitt hat och sitt förakt inte reflekterar över att de aldrig skulle ha kunnat agera så här om det inte var för de möjligheter som de kastar sten på. En sten på Branting och på Spaak. En sten på regeringsform och europakonvention. En sten på rättssäkerhet och demokrati.

Låt den som inte har någon skuld till vårt demokratiska arv kasta första stenen.

Av Mårten Schultz 11 apr 2002 15:37