Göran Persson var min syo

Det händer att folk stannar upp för att se efter vad det rör sig om, men det är varken långvarigt eller ofta.

Idag i skrivandets nu sitter ett antal partirepresentanter i kafeterian för att lägga ut bete, i form av kitchiga pins, pennor och klistermärken, för att till höstens val kunna hala in torskarna. Jag tackar högre makter för att det finns en och annan hal ål i stimmet...

Det politiska evenemanget gav dock inga höga utslag på popularimetern, det var pinsamt få som brydde sig nog för att gå dit, trots att eleverna vid ett par tillfällen via högtalarsystemet blev manade att gå dit. Av de som faktiskt var där talade en minoritet om politiska frågor. Det hela blev en flopp och jag tror att jag förstår varför.

Parlamentarismen är tråkig!

Vi förväntas rösta på partier och partiledare, men vilka är egentligen dessa partiledare och vad gör just dem lämpade att styra vår värld?

Om jag tänker på min tid i grundskolan kan jag räkna ihop en hel del tillfällen då jag och mina vänner tyckt att saker skötts på fel sätt och velat förändra dem. Tillfällena var däremot få då någon lärare eller annan vuxen och så kallat föredöme tagit sig tid att lyssna på oss. Inte en enda gång kan jag erinra mig att en lärare, efter att ha lyssnat på vad vi haft att säga, velat stötta och peppat oss att faktiskt försöka påverka vår situation.

Dessa lärare var sådana som satt i någon sorts förmyndarposition gentemot oss ifrån vilkens upphöjning de pekat åt vilket håll vi ska gå, hur och hur länge. De har sagt sig veta bättre än vi själva angående våra egna liv. De har velat berätta för oss huruvida vi har ont eller inte, och hur vi bör och skall hantera smärtan.

En av de större anledningarna till att så många tycker illa om skolan tror jag är att lärarna och övriga vuxna på skolan satt sig i någon sorts övermänniskoposition. Elever är inte dumma, de känner så klart av makt- och värdighets indelningen och agerar utifrån denna postion. Självklart förlorar de förtroendet för dessa förmyndargestalter då de inser att lärarna endast är intresserade av att upprätthålla förlegade system, då dessa system gynnar dem själva.

På samma sätt som lärarna placerat sig själva i ett "veta-bättre-fack", gör politikerna detsamma. De vill inte att vi ska engagera oss och aktivera oss. De vill att vi ska rösta, men inte i sakfrågor utan på partier - på partier och partiledare som med hjälp av min röst som valuta röstsedeln alltså, inte skriket från mitt bröst ska kunna förhandla med de andra partierna.

Men allt detta av vilken anledning? Handlar det om ideologier? Är det för att uppnå ett idealsamhälle? Är det så att man genom att rösta på sossarna kommer närmare ett socialistiskt, reformistiskt ideal? Jag skulle knappast påstå det.

Socialdemokraterna, till exempel, har haft makten de senaste åtta åren och de gör allt de kan för att behålla den. Om de för den sakens skull blir tvungna att kompromissa med idealen och samarbeta med de borgerliga, verkar det inte anses som någonting negativt eftersom det centrala målet idag är makten i sig, inte förmågan att kunna använda makten till att skapa sitt forna drömsamhälle.

Jag tror inte att politiker är onda maktgalningar, deras politiska intresse grundades säkerligen på välvilja och viljan att förbättra samhället. Men det händer att man tröttnar på dansen halvvägs genom snurren, och det händer att man tappar den genuina danslusten och börjar koncentrera sig på hur balklänningen ser ut i lampljuset.

Parlamentarismen är att traggla stadgar och bestämmelser fram och tillbaka. Det hela går i snigeltakt och intresset har ofta stagnerat innan ens den första punkten på dagordningen är genomförd.

Jag förstår att unga människor inte ids rösta då de är nyligen blivit kvitt den stora massan förmyndare och "förstå-sig-påare" som gång på gång idiotförklarat en, inte känner någon större lust att vara med och rösta fram nästa regering som förmodligen även den kommer idiotförklara en se till exempel på folkomröstningen om högertrafiken. Hur mycket brydde sig regeringen om folkets åsikter då? De sa helt enkelt: Ni vet inte vad ni vill, så lämna besluten åt oss. Kan hända hade de rätt, men nog är det skendemokrati....

Jag förstår också att det känns lättare att bli inspirerad av kampsånger och revolutionsromantik, än att läsa igenom partiprogram som alla säger i stort sätt samma sak. Och självklart förstår jag att människor som vill förändra saker hellre, lite punkigt, gör det själv än går med i ett ungdomsparti där man får ALLA partiets åsikter som man skall hålla med om där det säkert tar en tio år att genomföra en enkel ändring i berört område.

Om det är bra eller dåligt att det är på det här viset kan diskuteras, men nog borde det väl vara i alla fall en aning bättre för demokratin att folk över huvud taget bryr sig än att de säger som en bekant till mig sa för ett tag sen: "Klart att man ska rösta! Jag ska antingen rösta på sossarna eller moderaterna, för de får så många röster så då spelar ju inte min någon roll..."

Är det så den svenska demokratin bör fungera?

Av Sofia Priftis 11 apr 2002 09:14