En ohändig flata i Kinna

Tja - det var hektar - vem i bygden som hade gård med flest hektar. Vem som köpt bil. Köpt hus. Vem i byn som startat eget, vem som hade barn, skall skaffa barn, inte kan få barn, vem som skall få fler barn. Vem som skall köpa hus, köpa större hus, bygga ut. Att byggnadslov tar tid, och att mark kostar pengar. Att stora bilar är bättre än mindre bilar. Om man har barn. Att många barn är bättre än inga barn. Att större hus är bättre än små lägenheter - speciellt små lägenheter i Stockholm.

Och en oerhörd generositet! En ansträngning att förstå, acceptera bjuda till, även det man inte mött tidigare. Värme och respekt.

Jag kan ingenting om bilar. Ingenting om hus. Kan inte skilja en vinkelhake från en polygrip. Ett-och-etthalvtåringen i huset kunde redan växla familjebilen nåja - hon försökte och hon visste att tändningslåset heter det så? satt på vänster sida av ratten och inte till höger i citroengen felstavat - jag vet. Jag har inte körkort.

Hela mitt liv har jag varit opraktisk, ohändig. Jag blev vald sist i gymnastiken, och mina ben och armar går liksom sin egen väg, utan att jag får vara med och bestämma utom när jag dansar - då synkar dom, armarna och benen, synkar bättre än aldrig förut. Jag vet inte vad VVS betyder.

Men det har liksom aldrig varit nåt problem. Jag har haft mina böcker, läst, tänk, funderat. Att jag inte kan slå i en spik, vad gör det, när man kan läsa, när man kan prata, dansa, underhålla, flirta... När man kan debattera så det slår gnistor i sällskapet, när man kan producera festivaler eller skriva artiklar. Aldrig har det där med fysiken, gymnastiken, händigheten, allt det praktiskta, spelat nån roll. Förrän jag hamnade i flatvärlden. Alla kvinnor som blir gudar med en boll, eller en motor, eller en planka i sin närhet. Och så jag - vad har jag att erbjuda. Ord? Vad fan är det? Jag har aldrig byggt nåt hus. Kommer aldrig göra det heller. Det jag gör är förgängligt, försvinner, en artikel dör med nästa nummer, en tanke, hallå, spelar roll. Ett hus, tja det STÅR ju ändå där. Man kan ta på det.

Lika tafatt som jag känner mig inför alla dessa kapabla flator, lika tafatt kände jag mig i Kinna. Handikappad. Allt som jag byggt upp här i Stockholm, det som jag är så stolt över, det som är JAG, vad var det på statusskalan nere i Kinna? Nada. Min lägenhet, från 36 kvadrat till 55 kvadrat i sekelskiftesdrömlägenhet MED stuckatur - observera på SÖDER - ett samtalsämne i timmar bland Stockholmsbor - blev till en klädkammare i Kinnaögon. Min utbildning, min bildning, mitt yrke, mitt jobb, min humor, det jag ser och tänker och tycker är spännande att prata om, allt jag vet om flator och bögar och bin och transor, om bögkultur, flatkultur, bikultur. Vad blev det i Kinnaögon? Nada! Nåt att hålla tyst om för att inte verka konstig eller flummig.

Kanske var dom intresserade - kanske var det jag som inte vågade? Rätta mig gärna. Jag VILL gärna ha fel...

För dom var så oerhört generösa, planerade vår vistelse från onsdag kväll till söndag morgon, bjöd på mat, massor med mat som jag inte vågade tacka nej till, fast jag var mättare än jag nånsin varit förut, tog mig med på sightseeing, berättade och stod i. Och dom lät mig byta blöjor på tvillingarna, och dom bjöd oss på restaurang, och förklarade att dom bara var glada att lillsyrran hittat nån - kille eller tjej, och dom konverserade, och berättade, och bjöd, och trugade och kostade på. Och lyssnade på våra berättelser, fast våra berättelser var lika långt från deras värld, som jag från deras.

Och jag kände mig med ens så - fattig. Inget att komma med. Inget hus, ingen bil inte ens körkort!, ingen trädgård. Inget - verkligen INGET - att komma med. Inget att berätta. Otacksamma jag. Inga planer på barn. Ännu mer otacksamma EGOISTISKA jag. Storstadsliv. Jag blev blyg, blygare än vad jag varit på länge, tafatt och tyst. Så dumt - med tanke på deras generositet och deras ansträngningar, deras värme, respekt och acceptans. Jag försökte försökte VERKLIGEN att intresserat prata om bröllop, och möhippor, och barndop. Och dom försökte, lika mycket dom, att lyssna när vi pratade insemination och närståendeadoption och homosexuella som flyttar från småstäder till storstäder.

Dom accepterade vår relation, det var inte det som var problemet, inte homosexualiteten, om man med det menar vad vi gör i sängen eller att jag är tjej istället för kille. Problemet var den klyfta som skiljde våra liv från deras. Den klyftan - hur mycket av den utgjordes av homosexualiteten? Hade det varit lättare om jag varit hetero? Hade jag kunnat hänga med i snacket om hus och barn och bil och gårdar då? Kanske. Som det nu var kunde jag inte prata om vad jag jobbade med RFSL, om min c-uppsats som har homotema om vår homorelation och våra homovänner eller mina homofritidsintressen om våra homosemesterplaner Pridefestivalen. Och det finns ju homos som har barn, som har hus, bil och gårdar, som inte jobbar på RFSL, och som inte har nästan enbart homobekanta. Inte alla homos är lika homoinskränkta som jag. Som förresten är bi, och inte homo...:-

Så var det verkligen kärleken, den där sapphiska kärleken, som skilde oss åt ? Eller var det nåt annat ? Fan vet. Nästa gång skall jag våga. Våga börja berätta om mig och mitt liv. Inte bara hålla flickvännen i handen, utan ta med allt det andra, det där runtomkring, det som är vårt homosexuella storstadsliv. Kanske är dom faktiskt intresserade. Kanske var det bara jag som är feg.

Av Camilla Haglund 10 apr 2002 18:14