Westessons 100 favoritfilmer: nr 15

Det finns en berömd billek som man kan leka när man tröttnat på kotennis. Den lanserades bland annat i ett avsnitt av Helen Hunts sitcom "Galen i dig", där den kallades "Six degrees to Kevin Bacon", fritt svenskt översatt "Sex steg till Johannes Brost".

Från en på måfå utslängd skådespelare - säg Sandra Bullock - ska du via gemensamma filmer länka till en annan valfri skådespelare - säg Ghita Nørby. Efter en stunds funderingar kommer man sen på att Sandra Bullock spelade mot Keanu Reeves i "Speed" och att Reeves spelade mot Udo Kier i "På drift mot Idaho" och att Kier i sin tur spelade mot Nørby i "Riket". Att steget är så kort har de antagligen inte själva tänkt på, om de nu alls känner till varandras existens.

Ännu intressantare är den ganska korta sträckan mellan Joakim Thåström och rymdmonstret Alf det förutsätter visserligen att man har rätt använda teveserier. Thåström spelade mot Peter Stormare i den lätt urusla "Den frusna leoparden"; Stormare var liksom John Goodman med i "Big Lebowski"; Goodman spelade mot Laurie Metcalf Roseannes syster i "Roseanne", samma Metcalf som spelat i "The Norm Show" mot Max Wright - pappan i familjen Tanner, Alfs värdfamilj.

Det förutsätter alltså att man väljer två skådisar man kanske inte omedelbart förknippar varann; säger man "Anthony Hopkins och Jodie Foster" eller "Helan och Halvan" förtar man omedelbart något av lekens tjusning.

Ingen blir väl makalöst förvånad över att jag är barnsligt road av leken och aldrig blir så sur som när nån annan hinner före att knäcka en kedja.

När man spelar "Six degrees to Kevin Bacon" är somliga skådespelare och filmer särskilt bra att ha i huvudet - filmer med många medverkande eller skådespelare med långa meritlistor - för att använda som länkar. Ingen film lär vara bättre som länk än Robert Altmans "Spelaren". Där medverkar HELA Hollywood det Tomas Ledin refererar till som "Hallywood" i en låt han lustigt nog stavar "Hollywood".

Med "Spelaren" hette det att Robert Altman gjorde comeback. Det är ett kuriöst påstående med tanke på att han vid det laget regisserat drygt en långfilm om året sen sent sextiotal. Att det sen främst rört sig om teveadaptioner av egna scenuppsättningar och egenproducerade filmer med taskig spridning, är egalt.

Altman har alltid befunnit sig i rörelse, har aldrig vilat på lagrarna. År efter år har han producerat sig och ibland - plötsligt, bara sådär - råkar en av filmerna bli en succé. Altman kan inte bry sig mindre; han är redan igång med nästa. "I fiddle in the corner where they throw coins, where I can get my work done".

I "Spelaren" vädrar Altman sitt gränslösa förakt mot en industri som schackrar med det personliga tilltalet, korrumperar sina konstnärer, fördummar sin publik och alltid låter profiten gå före människan.

Man kan misstänka att det är en frustrerad reaktion på att bara ha olyckliga samarbeten med industrin bakom sig efter "Karl-Alfred" 1980 gjorde Altman ingen film inom bolagshegemonin förrän "Spelaren". Altman hävdar å sin sida att han egentligen inte är särskilt engagerad i Hollywood vara eller icke vara: "We´re not against each other. They sell shoes and I make gloves".

Fast det är ett förvånansvärt milt uttalande. Själv har jag svårt att se "Spelaren" som nåt annat än en ilsken - men tillbakalutat sarkastisk - uppgörelse med en enfaldig industri.

Genom att ta en ganska typisk hollywoodhistoria formulär 1A - där Tim Robbins är mannen som med vilja och jävlaranamma försvarar sig och erövrar makten och flickan - och vända den ut och in, angriper Altman branschen med dess egna vapen. Visst, Robbins figur har den klassiska hjältepositionen i historien, men han är lismande, ryggdolkande och utstuderat cynisk. Visst, vi avslutar med happy ending och slutkyss, men det är ironiskt eftersom vi vet att mördaren gått fri.

Och till råga på allt blev filmen faktiskt en succé av hollywoodska proportioner.

Sin vana trogen döljer Altman storyn, den ganska klassiska mordintrigen, i ett gäng tablåer med människor som pratar om annat. Nånstans bland alla cameos och fyndiga referenser döljer sig en historia om maktens cynism och moralens tänjbarhet.

Det är högst medvetet; Altman är mer angelägen om att skapa masscener där vi som publik inte alltid vet - och inte ska veta - exakt var vi ska lägga blickfånget.

Ute i livet vet vi sällan vad som verkligen är viktigt medan det händer. Står man i kön på ett postkontor som plötsligt blir rånat, är risken ganska stor att du råkar ha blicken mot kassörskan med de konstiga glasögonen i just det ögonblicket rånaren drar pistol. Efter två års folkhögskolestudier upptäcker man att vad man verkligen lärde sig var att rulla spliff på efterfesten.

Altmans filmer fungerar likadant. Ytterst sällan jobbar han med andra distraktionsgrepp som uppbruten kronologi eller fantasisekvenser; han gömmer istället sina poänger, eller ställer dem åtminstone åt sidan, i ett myller av röster och människor och intryck. Och det är väl där han verkligen går på tvärs mot den raka klassiska hollywooddramaturgin:

"With a picture like Jaws that everybody goes to see, the audience knows exactly what it is about - a shark. Its not really about anything else and there´s no way they would ever be confused".

Confused blir man å andra sidan av "Spelaren". Konfunderad, road och irriterad. För en filmnörd som undertecknad kan en film inte bli särskilt mycket bättre.

Komplement: 1975 gjorde Altman "Nashville", en nästan tre timmar lång och i princip improviserad odyssé genom countryns huvudstad. Den påminner ganska mycket om "Spelaren" och är på samma vis mästaren i sitt esse; inte förrän i slutscenerna förstår man ordentligt vad det är man just suttit och tittat på, hängivet men konfunderande.

24 huvudroller och en inspelning där alla fick varsin mikrofon så de kunde gå runt och prata lite som de kände medan bandet ständigt rullade. Elliott Gould och Julie Christie besökte inspelningen och fick så klart vara med i filmen som sig själva. Och så känns det verkligen som om allting är på riktigt, fast att rubbet egentligen är fejk och musiken inte ens är äkta country.

Av Valdemar Westesson 09 apr 2002 13:32