Westessons 100 favoritfilmer: nr 16

1945 släppte världens största demokrati två atombomber över Japan. Det gick antagligen tämligen snabbt - jag har inga exakta siffror - men kom att ge efterklang åt världen och kulturen i decennier efteråt.

Efter krigsslutet 45 stack USA huvet i sanden och drömde sig bort med bilar med fenor, brylcreme och en kraftigt ökad medelinkomst. Medan McCarthy brännmärkte och svartlistade misstänkta kommunister, dansade ungdomen till den nya häftiga innemusiken "rock" och hånglade på drive-in-biografer.

Men såren som bomberna slog upp vägrade läka. I de Vita husen - ett i Washington och ett i Moskva - satt män och fingrade på Den Röda Knappen, som i ett slag kunde utplåna världen och trolla oss tillbaka till kritaperioden. 1950 var USA beredda att försvara demokratin med stålkallt våld igen, den här gången i Korea, och under sextiotalet började demokraten Lyndon B Johnson skicka trupp efter trupp till Indokina för att bekämpa kommunistlössen med växtgifter.

Ur denna stämning steg en trend av svart - i Sverige gärna kallad "sjuk" - humor över västvärlden. I USA startade en bullrig skäggig man, William M. Gaines, en satirtidskrift med den talande titeln MAD, där man ogenerat häcklade vad som hamnade framför ögonen. I Sverige drog en mer timid skäggig man, Lasse OMånsson igång en egen, av många ansedd som ännu bättre, variant. Och strax därpå också syskontidningen Hjälp, också utifrån amerikansk förlaga, som var vuxnare och djärvare.

Sedan Vietnamkriget var ett faktum steg en skäggig slusk - med det udda tilltalsnamnet Country Joe - upp på scener runt om i USA och sjöng sin "I-Feel-Like-Im-Fixin-To-Die-Rag": "And its 1-2-3 - what are we fighting 4? Dont ask me, I don´t give a damn. Next stop is Vietnam. And its 5-6-7 - open up the Pearly G8. Well, theres no time no wonder why - were all gonna die".

Några år tidigare satt en judisk man vid namn Tom Lehrer vid sitt piano och sjöng hjärtlöst roliga kupletter som "Poisoning Pigeons in the Park" och "We will all go together when we go" - där han muntert beskriver hur vi alla steks tillsammans som "french-fried potatoes" när Bomben kommer. Och en annan judisk man, som just bytt namn från Zimmerman till Dylan, sjöng ännu akustiska, satiriska och politiskt färgade visor som "Talkin World War III Blues" och "With God on our side":

"On the First World War, boys
It closed out its fate
The reason for fighting
I never got straight
But I learned to accept it
Accept it with pride
For you dont count the dead
When Gods on your side"

Alltmedan ytterligare en judisk man, född Leonard Schneider, nu kallad Lenny Bruce, ifrågasatte det amerikanska hyckleriet och maktens språkbruk och rasskillnader och krigshetsen. Alltmedan ännu en judisk man, Joseph Heller, skrev alla tiders stora svarthumoristiska antikrigsepos "Moment 22", om hur kapten Yossarian förlorar sig i en kafkaartad militär paragraflabyrint.

Med ett leende skådade man rakt in i undergången. I Sverige sjöng Cornelis Vreeswijk "Jag är inte rädd för pesten/ den har jag fått sprutor mot/ men radioaktiv klåda/ från radioaktivt sot/ är värre än tusen dödar/ i hetaste Sahara/ ifrån dem blir du aldrig bättre och aldrig nånsin bra". Och de varma humanistiska humoristerna Hasseåtage gjorde 1965 "Att angöra en brygga", där hela det muntra sällskapet kring kräftskivan i slutet sitter uppradade som skelett på en kobbe.

Forskaren Ulf Carlsson skriver i sin doktorsavhandling om Cornelis, med ett avslappnat och välkommet icke-akademiskt språkbruk:

"Den svarta humorn var en del av efterkrigstidens uppgörelse med västvärldens konservativa moralinstitutioner. Man angrep och utmanade ordningens och den konventionella moralens väktare, i synnerhet kyrka och militär, förhånade harmoniföreställningar och kränkte tabuer ifråga om sexualiteten, religionen och döden.

Mot lättvindlig optimism, nationell självgodhet och borgerliga livsideal ställde den svarta humorn sina bilder av hyckleri, profitlystnad, ondska och avvikande erotiska beteenden. Den muntra tonen tycktes på en gång trotsa hopplösheten och ytterligare understryka den."

Man skapade motbilder och underströk att maktinrättningarna inte hade monopol på sanningarna. Och den effektivaste motbilden av dem alla kom inte oväntat från bildgeniet Stanley Kubrick.

När han i slutscenerna på den knivskarpt burleska "Dr Strangelove" låter den impotente flyggeneralen Jack D. Ripper grensla den falliska bomb som ska förgöra världen en gång för alla, och när han strax därpå låter bilderna av atombombssvampar ackompanjeras av Vera Lynns nostalgiska efterkrigsschlager "Well meet again", formulerade han antagligen den tydligaste tänkbara skepsisen mot den rådande krigsmentaliteten.

Filmen kom 1964. Det har veterligt inte släppts några fler atombomber i krig sen dess. Om det beror på maktmännens blödighet eller på en terrorbalans som hotar den som själv trycker av, ska vi låta vara osagt. Med största sannolikhet beror det hursomhelst inte på "Dr Strangelove". Men tillsammans med övriga exempel hjälpte den trots allt till att medvetandegöra en generation som reste sig upp och skanderade "make love-not war".

Och man kan tycka vad man vill om batikkjolar och flottigt hennahår, men onekligen hade de en poäng i att det är mycket fult att slåss.

Komplement: "Dr Strangelove" är i högsta grad röstbegåvningen och urkomikern Peter Sellers film; han gör tre roller och var kontrakterad för fyra. Som många andra komiker var han bäst mot en dramatisk bakgrund; han förgyller också Kubricks i övrigt haltande film "Lolita" 62 med sin underlige kameleontkrumelur. 1979 gjorde han politisk satir igen - liksom i "Dr Strangelove" som amerikansk president - i Hal Ashbys "Välkommen Mr Chance" "Being there", en märkligt lågmäld men skalpellvasst ironisk komedi om demokratins slumpmässighet.

Av Valdemar Westesson 08 apr 2002 14:28