Fast i singelhelvetet

Jag känner ett utanförskap. Inte den sortens utanförskap en del svartklädda tonåringar med kompletta The Cure-samlingar känner. Nej, det jag känner är en vuxnare form, ett slags social utanförskap. Nämligen det utanförskapet man känner som singel i en värld av lyckliga par.

För någon månad sen spelade jag kort med några gamla studentkompisar. Innan kortspelet satte igång på allvar, så tittade vi på Handboll Sverige-Tjeckien. Sverige vann. Då noterade jag ringarna på mina tre kamraters fingrar. Alla tre var förlovade. Trots att jag var näst äldst i sällskapet kände jag mig inte det minsta vuxen, tvärtom. Jag kände mig väldigt ovuxen. Här satt jag i sällskap med tre av mina kompisar, alla med mer eller mindre lyckliga familjeliv, alla ingående i den vuxna parrelationen, alla förlovade. Då insåg jag plötsligt att vi hade olika motiv till varför vi träffas en lördagkväll och spelar kort. De andra såg det som en kväll med grabbarna, medans deras flickvänner roade sig på annat håll troligen tillsammans eftersom de alla känner varandra, och ofta umgås parvis. Ett sätt att få uppleva "grabblivet" igen. Jag såg det mer som ett sätt att slippa ifrån att vara ensam och ha tråkigt, som vanligt, en lördagkväll.

Det sägs, i kvällstidningar och TV-program, att det är trendigt att vara singel. Att vara stark, ensam och obunden är helt rätt i tiden. Jag blir så förbannat trött på det jävla snacket. Det har säkert hittats på av folk i par-relationer som inte har en jävla aning om hur det känns att vara singel - för de har inte varit det på tio år. Då kan de försöka leva sig in i min roll. Singel och ständigt omgiven av icke singlar. I princip alla jag känner har åtminstonde något som liknar en parrelation. Oavsett om de kanske bara har en KK, eller lever i det harmoniska ideallivet med sambo och lägenhet. Själv känner jag mig som ett skepp i torrdocka som får se alla andra skepp segla på det öppna havet. Visst stormar det där ibland, men det är ändå tusen gånger bättre än att ligga ensam i hamnen.

Det största problemet är att jag inte riktigt vet vad jag ska göra åt situationen. I och för sig så är väl det bästa att INTE sitta hemma och tycka synd om sig själv när helgen väl kommer. Utan gå ut och aktivt deltaga i det sociala livet. Fast det är väldigt lätt att tänka "jag lär ju inte träffa nån i kväll heller, så jag kan lika väl stanna hemma". Fast det är ju tyvärr inte så att den perfekta flickan bara dimper ner i mitt knä en dag och letandet är över. Eller??

Dreams never end.

Av Daniel Ekman 08 apr 2002 17:12