Westessons 100 favoritfilmer: nr 17

Historien utgörs som bekant av reaktioner på det förut härskande. Tesen antiken mötte antitesen medeltiden och syntesen renässansen uppstod. I litteraturhistorien följs den inåtvända mystifierande romantiken av den förnuftsbaserade objektiva realismen.

Efter varje omvälvande tid följer en backlash och efter varje backlash en backlash på backlashen; sorglöst och reaktionärt femtiotal blev medvetet och progressivt sextiotal blev uppgivet men öppet sjuttiotal blev ett åttiotal där cirkeln slöts och femtiotalets moralpanik började grassera på nytt.

Den amerikanska åttiotalsfilmen var en bedrövlig historia. Sällan har väl så många tomma tunnor skramlat så öronbedövande. Efter att regissörer, som må ha varit chauvinistiska självförhärligande kräk men som i alla fall hade visioner, fått dominera fritt under sjuttiotalet, tog ett avskyvärt producentvälde över styrspakarna igen. Allt i ett land lett av en gammal B-filmsskådis som gillade familjemoral och vapen och krig och under sin guvernörstid föreslagit att hela Vietnam skulle asfalteras och bli parkeringsplatser.

Så från Ebba Gröns hetsiga treackordspop med gjutjärnsrefränger och klottereffektiva samhällstexter gled vi över i Imperiettiden med tungrodda bombastiska syntmattescjabrak med titlar som "Bibel", "Offret" och "Tiggarens tal".

Åttiotalet är Eddie Murphy; visserligen en rolig jävel, men pompös, uppblåst och aldrig på den svagares sida. Åttiotalet är "Polisskolan"; ett sjunde varv på samma uppsättning lyteskomiker. Åttiotalet är "Top Gun"; egocentrerad patriotism med otäckt soundtrack. Åttiotalet är håriga muppar med plastsvärd och förvuxna rymdfoster som lägger huvet på sned och vill ringa hem.

Och i Sverige började den mångsidige sökande karaktärsskådespelaren Gösta Ekman göra Jönssonligan och döpte självironiskt sin rollfigur till Sickan; trettio år tidigare gav hans far Hasse Ekman upp kampen mot Ingmar Bergman om titeln som Sveriges intressantaste regissör och började serieproducera vänliga Sickan Carlsson-lustspel.

Det var ett decennium som ekade ihåligt. Producenterna adderade två storstjärnor med åtta explosioner och hundratusen dollar i PR och vips hade man en blockbuster. Sen var det bara att börja om från steg ett och vips hade man en sequel.

Allting lät och såg ut som och var lika innehållsrikt som ett dataspel. De hollywoodfilmer som ville säga nåt - "Rain man", "Döda poeters sällskap", "Dansar med vargar" - gjorde det utan nån form av finstilt finstämdhet. Det var som om begreppet "nyanser" suddats ut ur ordböckerna; den lågmälde exakte Dustin Hoffman försvinner i ett regn av stråkar och Tom Cruise-leenden, skolpojkarna kliver en efter en upp på bänkarna och får upprepa samma plattityd i en scen som aldrig slutar, Kevin Costner pratar indianskt snömos i tre timmar.

Allt strök inte medhårs under åttiotalet - Jönssonligan kombinerade till exempel slapsticken med en kritik mot den hämningslösa Wall-Enbergkapitalismen - men inget överraskade, inget stack ut och inget spretade, och det som eventuellt gjorde det Jim Jarmusch eller David Lynch var kemiskt rent från all form av humor.

Och i denna tid växte man upp. Det är inte att undra på att man aldrig känt sig hemma nånstans.

Men - till lika mycket tröst som förbannelse - så upprepar historien sig. Efter åttiotal följde nittiotal och Thåström började ha roligt igen.

Nittiotalet har varit en av de fruktsammaste perioderna i filmhistorien, där den ena liftaren efter den andra från avtagsvägar och slingerstigar stigit upp i bilen. Lite vid sidan av kolossen, i Independentlandet, har nytt friskt blod börjat fylla de förkalkade artärerna.

Coenbröderna väckte filmkritikernas intresse från dag ett med noir-pastischen "Blood Simple" redan 1984, men det är talande att de inte nådde fram till publiken - undantaget tjoochtjimrullen "Arizona junior" - förrän 1996, i en ny självreflexiv Douglas Couplandtid där filmpubliken återigen förstod subtila ironier och lyckades engagera sig utan att nånting smäller och låter i varje bildruta.

"Fargo" är så kallat "based on a true story" - det vill säga det är den inte alls, den är möjligen inspirerad av verkligheten, men figurerna och situationerna är omisskännliga Coen-konstruktioner - vilket är ett tecken på att en filmpublik återigen kunde vara intresserad av små och fula och dumma människor och deras bevekelsegrunder, historierna vi alla bär inom oss.

Så under några år mellan "Reservoir dogs" och "Trees lounge" - Steve Buscemiåren - bubblade det återigen av liv i filmkällan. Sen kom en film som behövde en hel kväll på sig att visa hur en båt sjunker. Sen kom en film som berättade varför en svart robot på en planet långt borta började prata hest. Sen kom en stor jävla film om pysslingar och knytt och låtsasfigurer som heter Balrog. Och snart kommer det där förvuxna solbrända rymdfostret tillbaka igen i ungefär samma film, med den lilla skillnaden att det som påminde om verklighet - polisernas pistoler - har retuscherats bort.

Jag antar att vuxna människor också behöver sagor och jag har egentligen ingen rätt att utgjuta mig över en infantiliserad filmindustri, jag som fortfarande inte har hemförsäkring och ärligt låter mig roas av Benny Hill. Men det är skönt att det faktiskt finns historier om den mänskliga girigheten och klumpigheten. Också.

För "Fargo" finns trots allt kvar. Och Coenbröderna fortsätter att utforska människosläktets lägre sidor med tungan i kinden och ett snett leende.

Komplement: och just som jag sitter och gnäller över att amerikansk film åter gör sig dummare än den är, har Wes Andersons "The Royal Tennenbaums" sverigepremiär. Jag såg den i Staterna i julas och njöt i fulla drag av en historia om misslyckade drömmare och hoppfulla losers, opretentiöst men ambitiöst berättad med ögon för komiken i tragiken.

Inte minst är det en befrielse att se hela gänget av aktörer som man alltid försvarat men som sällan pallat anstränga sig tillräckligt - Gene Hackman, Bill Murray, Gwyneth Paltrow och Ben Stiller - bevisa vad de går för.

Av Valdemar Westesson 07 apr 2002 21:01