En sjutusan till karl.

Trodde det inte först, men nu skulle vi dit och rekognosera. Det är ju två tre år sen sist vi var tillsammans i skogen. Jag var bara teoretiker med lite praktisk övning, han hade gått den långa vägen och var fullfjädrad expert i hantverket. Jag ringde efter Rolf, nu gavs ett ypperligt tillfälle att få jobba med kroppen!

Det var sol. Det var tidig morron. Det var skare, snön bar som ett golv oss in bland träden, genom snåren in under grenar och ut i gläntan. Det doftade terpentin och nyvaken vår. På ett begränsat område låg stammar som i ett tändssticksspel. Rotvältorna stack upp i vädret som hiskliga monster i en trollskog. Stora käftar skulle slå ihop som dödsfällor när tjälen går. Jättelika granar i sina bästa år med förstklassigt stockvirke hängde eller lutade i spännbåge ovanpå varann i ett resultat av vindarnas nyckfulla skämtlynne där allt bara är som torra löv.

Karlfolket trampade iväg genom skiftet och jag försökte hålla jämna steg. Luften krispig bet i kinderna. Härligt. Hade inte hunnit tvätta mig eller dricka morronkaffe. Bara på med kläderna och iväg när Karl-Erik kommer.

Han är kung i skogen. Likt en lapp går han på mjuka knän och gungar iväg. Läser av träden, gestikulerar och svär. Mäter med grova händer tjocklek, måttar höjd och placering i terrängen för att se var en skogstraktor lättast kommer fram. Med en blick roat kisande mellan tobaksröken.

Orrskit, sa jag och pekade. Han är antagligen så van att det ska finnas. Att det inte är värt att notera en sån självklar sak i en skog. Att det är såna som inte är skogsvana att göra sig märkvärdig över att veta att det är vanlig orrskit. Pah, ut for ett moln av tobaksrök som steg eftertänksamt upp mellan skägglaven i de torra grenarna. Här fanns viktigare än orrskit att tala om. Han sa det inte, men jag såg det på honom. Att han tänkte.

Vi stövlade vidare in mellan John Bauerträd. Rolf lång, gänglig ynglingagestalt, som en tall som vill nå ljuset fort innan han breder ut grenarna, tänkte jag där jag gick bakom. Karl-Erik redan lite satt, gubbigt hjulbent efter många steg i livets skogar. Och tungt skogsarbete, karln var ju snart 70.

Här var rån. Grannens skifte låg kalhugget. Eller föryngrat som det så fint heter. Inga fallna träd i kanten trots att det borde ha varit ett veritabelt vindfång just här.

Sedan hem och söka skogsgrejorna. Motorsåg, hjälm med visir och hörsel- och nackskydd, skyddsbyxorna, stövlarna med dubbar och stålförstärkt tåparti. Brytjärn, bränsledunken med kedjeolja och bränsle. Kaffetermos, smörgåsar, vatten. Mindes hur det kändes i alla muskler sist. Hur god nattsömnen var, maten kulinarisk och så, den svaga känslan av makt över träden. Ont samvete för skogens egen skull, som inte fick växa som den ville.

Hur motorsågen vrålade in i ljust friskt virke så flisorna flög. Är det därför skogskarlar svär och har en air av självmedveten manlighet som formligen ångar om dem? Försöker de överrösta en känsla av medömkan för resultatet av sin framfart? För att motorsågen är som en förlängd phallos bland jungfrur?

För skogskarlar är ena jävla riktiga karlakarlar som luktar svett och bensin och är proppfulla av potens. Ja jävlar i helvete, kom an bara!

I år överlät jag arbetet åt min 22-årige son. Nu är hans tid att kravla sig upp innan fan fått stövlarna på för att lära skogsarbete i egen skog i framtiden. Annars hade stormfällena fått ligga till glädje för de minsta invånarna i skogen som gör den största nyttan. Insekter, svampar, bakterier och larver. Sånt skit. Trädkramare är jag, som lärt sig hantera motorsåg och ömkar skalbaggarna.

Intill stod Majas skifte, hans systers. Där växte mest ungtallar i en bergig terräng. Som när hon är cirka 40 år borde vara fin tallskog med avverkningsdiametern ca 16 centimeter. Om hon vill.

Detta med makt över träden. Jag vill hålla med indianernas utrop när européerna kom och ville köpa deras mark för nästan ingenting: "Men det går ju inte att äga och köpa. Det tillhör den store anden."

Av Solveig Sjöskog 07 apr 2002 19:22