Sourze en dokusåpa

Mina två första bidrag här på Sourze var självbiografiska. Små betraktelser, direkt hämtade ur min vardag. Vem är egentligen intresserad av att läsa om min vardag? Ingen, men så har jag också betalat för att få bidragen publicerade.

Vi lever i en tid då till och med det skapande, kreativa skrivandet är en vara, en kommersiellt gångbar tjänst som reducerar författaren till konsument.

Idag gick jag under skuggan av ett stort köpcentrum. På dess yttervägg var ett trettiotal lika stora skyltar uppsatta. Varje skylt förmedlade ett varumärke eller en symbol. "Se mig! Märk mig! Konsumera mig!" skrek skyltarna. Själva byggnaden var tyst. Den uppfördes en gång för att inhysa butiker, utan några andra estetiska eller arkitektoniska finesser än vad som främjar detta ändamål. De trettio skyltarna bildar ingen helhet. De skriker i munnen på varandra mot det stumma gula teglet.

Jag tänkte att byggnaden var ett tempel. Det var fler människor där inne just då, en vanlig fredag förmiddag, än det kommer att vara inne i domkyrkan i Uppsala på söndag. Vem har tid med kristendom, när ICA har extrapris på marockanska apelsiner, DVD-spelare säljs under tvåtusenlappen på OBS och Bengt Frithiofsson gav det senaste 50-kronorsvinet fyra solar? Istället för att vända andra kinden till handlar vi ekologiskt. Istället för att lyssna på en präst ser vi på reklamkanaler. Istället för att be till Gud om skydd mot onda makter bojkottar vi israeliska dadlar.

Det där sistnämnda kan utvecklas enligt sin egen bisarra logik: vi, de avkristnade västerlänningarna, straffar Guds utvalda folk genom att inte köpa deras produkter istället för att be för dem nu när vi slutat tro på Gud. Vi gasar dem åtminstone inte. Nazisterna trodde inte heller på Gud.

Sourze är den där tomma köpcentrumväggen med varumärkesskyltarna. Här får alla lika mycket plats, så länge man har betalat för sig. Då gäller det att fylla den platsen med så mycket skrik man bara förmår, då tickar läsarräknaren stadigt uppåt och kommentarfältet tillfredsställer egot eller eggar det att försvara sig. Ju högre man skriker desto längre behåller man sin plats.

Finns det något av innehåll och substans därunder? Att det är så tydligt markerat vad som är yta innebär inte att ytan är allt som finns. Det finns bra texter på Sourze, skrivna av riktiga människor. Det som händer och sägs i en dokusåpa avspeglar sin samtid.

Samtidigt är Sourze är en rikare och mer mångfacetterad företeelse än en dokusåpa, på samma sätt som en teaterimprovisation är en rikare och mer mångfacetterad företeelse än en fotbollsmatch. Men man måste medge att det finns en intressant likhet mellan de båda företeelserna. De lockar människor utan formell eller professionell "tillhörighet" att ägna sig åt verksamheter där sådan traditionellt varit nödvändig. Enklare uttryckt: "vanliga människor" får ett utrymme, ett mediareservat att synas och uttrycka sig i. Sourze och dokusåpans blotta existens bekräftar att de fyller ett behov. Folk, det vill säga människor i allmänhet. Det vill säga vissa människor är av egen vilja medaktörer i detta utrymme. De bosätter sig frivilligt i reservatet.

Jag vill sammanfatta denna essä med den Nietzscheaforism som är nittonhundratalets mörkaste lärdom:

"Gud är död."

Ja.

Och livet har blivit en kamp för att ta hans plats.

Av David Olsson 05 apr 2002 17:45