Hjältarnas ö 3

Skuffe var arg. "Det är orättvist", tänkte han. Magistern hade talat om att Klaus skulle få åka till Göteborg och vara med i uttagningen till Hjältarnas ö.
- Det var en jämn tävling mellan dig och Klaus, hade han sagt efteråt. Skuffe hade tyckt sig sett skadeglädje i magisterns roade uttryck. Han förstod inte hur en människa som hade så ont kunde se så glad ut.
- Du vet ju att endast en elev från varje skola får åka, hade han fortsatt. Jag var tvungen att rådgöra med rektorn. Det känns inte roligt att välja ut en av två värdiga vinnare men till slut kom vi fram till att Klaus var den som bäst förtjänade att representera vår skola. Du ska inte känna det som ett straff Ulf, utan en morot att följa i Klaus spår. Tänk på det nästa gång du slår sönder skolans egendom eller bråkar med dina skolkamrater.

"Slå sönder skolans egendom", tänkte Skuffe. Magistern ord ekade i huvudet medan han på hemvägen närmade sig byns enda affär. Han tänkte på bland annat gymnastiksalens fönsterruta som Klaus och hans gäng hade kastat sten på. Som vanligt fick han skulden efter att några elever inför rektorn kunnat svära på att de sett honom kommit springa från brottsplatsen. Även om han inte hade varit i närheten på hela dagen. Samma sak var det när Dödskallarna brukade skära sönder däcken på cyklarna utanför skolgården. Alla visste vem som alltid låg bakom men ändå vågade ingen berätta. Genom hot brukade Dödskallarna få några att svära inför rektorn på att de sett Skuffe smyga omkring med en vass kniv. Alla vuxna på skolan trodde att han låg bakom dåden. Det hade till slut blivit en vana bland hans skolkamrater att skylla allt på honom.

Fast det värsta var att alla vuxna trodde det var han som låg bakom de upprepade stölderna av godis i byns mataffär. Men även detta var egentligen ett verk av Klaus och hans gäng. Eftersom deras försäljning skedde öppet utanför skolan visste alla elever vad de gjorde. Ändå kunde de svära på att han var den som låg bakom stölderna. Till och med föreståndarens barn kunde falskt intyga att han ofta gick och åt godis i smyg på raserna. Skolan hade tagit upp detta med hans fosterföräldrar men eftersom de inte hade några bevis kom de inte längre. Ändå hade han ont av den skam det var att utpekas som tjuv.

Det var utanför affären han nu stod. Han bestämde sig för att gå in där och köpa en chokladkaka. Butiken låg efter krönen på en lång backe och på andra sidan vägen fanns den tallskog han brukade gena genom när han skulle hem. Inne i butiken smög butiksföreståndaren ljudlöst bakom honom. Skuffe såg i väggspegeln att föreståndarens blick koncentrerade sig till bristningsgränsen bakom de stålbågade små glasögonen. Det lilla hår som fanns på hans huvud reste sig en aning varje gång Skuffes fingrar vidrörde något på hyllorna. Han drog ut på det i möjligaste mån för att göra sin övervakare nervösare. När han hade rundat butikens hyllor och kom fram till kassan tog han tag i en chokladkaka och tittade sig omkring.
- Var det allt, sa den långa seniga föreståndaren efter det att han förflyttat sig till bakom disken. Hans rörelser liknade ett flyende rådjur i ultrarapid. Hans tre barn i skolan rörde sig på samma sätt och Skuffe log vid tanken. Föreståndaren titta förbryllat på honom och frågade om han inte kunde visa upp vad han hade i fickorna.
- Du ler så finurligt att jag blir nyfiken, sa föreståndaren.
- Brukar du visitera alla dina kunder, frågade Skuffe spydigt.
- Bara fräcka och oärliga små barn, sa butiksföreståndaren men viftade sedan lojt med handen att han kunde ge sig iväg.
Innan Skuffe gick ut vände han ändå ut och in på sina fickor för att visa att han inte stulit. Han lade sedan en tiokrona på disken.

När han gått ut från affären, tittat sig noga omkring innan han korsat vägens backkrön och just skulle försvinna in mellan tallarnas skyddande armar, fick han syn på Klaus och två av hans följeslagare. Det var Gunnar och Hubert. Skuffe förbannade sin otur över att varit inne i affären strax före dem. Han misstänkte att de skulle in på sin veckotur för att stjäla godis. Han stannade vid skogsbrynet och såg ut över vägen och in i butiken genom dess stora glasrutor. Han tänkte inte på hur det kom sig att han kunde se så bra på ett sådant långt avstånd att Gunnar och Hubert stod och pratade med föreståndaren för att avleda honom från vad Klaus gjorde. Klaus stoppade på sig så mycket godis hans jacka rymde. Samtidigt sköt han en liten vagn framför sig. Han handlade åt sina föräldrar. När de gick ut hjälpte Hubert att bära Klaus varor. Plötsligt fick Gunnar kassen som Klaus bar. Skuffe förstod att han fått syn på honom och blivit sugen på att ge honom stryk.
Han drog sig in en bit i skogen medan Klaus gick efter honom.
- Du ska inte få komma undan, skrek hans plågoande.

En stor långtradare slet och stånkade uppför den branta backen. Chauffören kunde inte se över backkrönet när Klaus gick rakt ut på vägen. Klaus stelnade till när den dök upp strax framför honom. Skuffe som stod tio meter från den begynnande katastrofen upplevde händelsen som om tiden stannat upp. En osynlig kraft sköt ut från hans kropp och träffade Klaus. Innan Klaus skulle krossar under den enorma lastbilen, knuffades han framåt av kraften från Skuffe. Lastbilen missade Klaus med några millimetrar. Bromsar skrek och ekade mot berget bakom butiken. Förskrämd rusade Skuffe in bland skogens skyddande tallar. När han kommit igenom skogen kände han att han måste springa nedför berget, ner till havet, och sätta sig för att lugna sig.

Han satte sig på samma klippa där han suttit innan på morgonen. För varje våg som rullade in mot land bildades det en ny tanke i hans huvud. När det blivit så pass mörkt att han inte längre kunde se solen spegla sig i havet tog han sig hemåt. Han förstod att han gjort något märkligt. Han hade räddat Klaus liv och det utan att röra en fena.

Utanför huset möttes han av Linda. Hon kom springande mot honom och skrek:
- Nu vet alla allt om allting.
"Det vet om att jag är ett missfoster", var hans första tanke. Han hade sett en film där en flicka med övernaturliga förmågor hade jagats av FBI eller NASA som velat dissekera henne.
- Klaus har erkänt alltsammans, fortsatte Linda. Nu vet alla vuxna att du varken stjäl, slåss eller har sönder saker på skolan. Du är rentvådd, pappa och mamma vill prata med dig. De vill att du genast kommer in.

På bordet var det framdukat med bullar och från spisen luktade det varm choklad. Han undrade vilka gäster som skulle komma på besök idag.
- Sätt dig ner, sa hans fostermamma och räckte honom fatet med bullarna. Var god och smaka.
Hans fosterpappa hällde upp den varma chokladen. Pappan satte sig sedan ner på en stol bredvid.
- Rektorn ringde nyss, sa han. Rektorn ursäktade sig över att han inte kunde komma hit då det var bråttom med att få in en vikarie för er sjuke magister. Jag beredde mig på att han skulle anklaga dig för ännu ett ofog på skolan men det han sedan sa gjorde både din mamma och mig väldigt glada. Han berättade att det inte varit du som brukade stjäla i affären. Att du även var oskyldig till alla bråk och förstörelse på skolan du varit beskylld för.

- Pojken Klaus har erkänt allt efter att de ertappat honom utanför affären med godis som han stulit, fortsatte han och tittade vänligt in i Skuffes ögon. Han hade varit nära att bli överkörd av en lastbil, men enligt chauffören hade det bildats en virvel framför bilen som tagit tag i honom och räddat hans liv.
"Det var ingen virvel", tänkte Skuffe, "det var jag".
- När affärsföreståndaren hörde lastbilens bromsar skrika, sa pappan med munter röst, rusade han ut och fick se Klaus ligga på andra sidan vägen. Han hade fullt med godis omkring sig. Föreståndaren ringde genast efter skolans rektor. När han kom dit erkände Klaus allt han gjort och skyllt på dig. Till och med att han smugit fram sin egen fusklapp när du hade alla rätt på ett prov och magistern trott att du fuskat.

Skuffe kände det som om allt var overkligt. Han var rentvådd men kunde inte ännu vänja sig vid tanken. "Varför känner jag mig inte lättad", tänkte han, "det är som om jag inte kan vänja mig med något annat liv än det jag haft".

- Rektorn lovade att du skulle få ta Klaus plats i tävlingen till Hjältarnas ö. Skolan kommer även att bjuda dig och Linda på ett busskort. Tänk på att vi sparar 100 kronor i månaden på det. Är inte det lite plåster på såren?
- Jo, det kanske det är, svarade Skuffe. Men jag vill inte ha ett busskort, det är bra träning inför tävlingen att springa till skolan. Han reste sig sedan för att gå ut till sin stuga.

Mätt och belåten somnade han genast. Han vaknade inte förrän klockan, på hans pall vid sängen, skrek till och talade om att ännu en ny skoldag var på gång.

Av John Jensen 05 apr 2002 09:25