Baltazar, Babar och Barbapappa

Jag minns
Vilse i pannkakan,
det var inget bra, jag stängde av, och
tycker synd om alla vänner
av T-shirtstryck
"Jag hatar Staffan Westerberg"
som aldrig kunde förstå
att man kunde rå på dumburken
bara genom att gå
Dom verkar fortfarande inte må
för hur kan man annars hata som så

Proffessor Baltazar, Babar och Barbapappa
det var bra, då vid halvfem
precis när jag kommit hem, efter daghem,
tyckte om att sitta där, alldeles
för nära teven, med pepparkakssmulor
och apelsinskal omkring,

Än bättre var de tidiga lördagkvällarna
när godiset ännu inte tagit slut
Vita stenen, med Fia
lika fin som stenen len,
och pojken
med guld
i byxorna
jag aldrig fann tillräkligt snygga
för att vilja ha likadana

Bäst minns jag ändå
när räkorna eller rostbiffsskivorna
sen senare var slut och
jag kanske hunnit sova en stund
raklång på heltäckningmattan och
vaknade för familjen Macahan, Shogun
och framför allt

Förintelsen

Strax efter sista avsnittet
stod jag ensam, pyjamasklädd
utanför badrummet
och med bilder
av judar på rad framför murar
och som lik i högar
flimrande framför ögonen
skulle jag ropa Godnatt nerför trappan,
in till Gillestugan
Det var då jag lärde mej
vad uttrycket
att det stockar sej i halsen
betyder
Jag fick inte fram ett ord,
jag fick aldrig sagt, Godnatt
Knöt mej istället
helt själv
med kinden mot huvudkudden som
blev blöt av alla tårar Jag grät
för tevens bilders skull
och funderade
långt in på natten

Är det sånt som gett grogrund
till internationell empati, socialt patos
eller bara till efterhängsen förkärlek
till amerikanska teveserier

Av Thomas Jonsland 05 apr 2002 13:12