Ingen homoadoption!

Sitter i bilen och har på radion. Nyheterna på P1 eller något liknande. Som vanligt är det någon organisation eller dylikt som har vräkt ur sig någonting som talar mot homoadoption. Inget fel med det; vad som irriterar mig så ofantligt är att de argument som används är totalt ogenomtänkta. Här är två populära:

1: "Vi vet för lite om hur barn i homofamiljer har det."
Då vill jag fråga vederbörande vad de förväntar sig för skillnad från "vanliga" familjer. Någonting måste det vara, eller hur? Annars skulle det inte komma upp. Har den genomsnittlige homosexuelle konstiga idéer om vad ett barn behöver? Är det alla homosexuella de eventuella idéerna underbyggs av, eller är det bara männen eller bara kvinnorna, till exempel?

Den här inställningen är ett resultat av en total mediafiering av "homokulturen". Ingen verkar fråga på allvar vad en "homokultur" är, utan man bara associerar lite fritt efter det man har sett på tv och så. Jag säger inte att det som man ser inte kommer ifrån någonting, jag säger helt enkelt att det inte är ett beteende som härstammar ur en sexuell läggning och som inte på något vis kan hittas i någonting som ens är i närheten av en majoritet.

Homodominerade subkulturer i 70-talets San Fransisco och "fjolliga trendslavar" har fått styra vår tro om vad homosexualitet innebär. "Perversioner" i vissas ögon och udda beteende hos heterosexuella är inte alls lika uppmärksammade och ifrågasatta och summeras inte på något sätt upp till att vara en "heterokultur".

Transvestitism är till exempel någonting som associeras med homosexualitet, men det handlar egentligen om andra saker: att vara homosexuell är inte en grund för att bli transvestit och det är inte heller en grund för att gilla idén. För det är ju det som vi anser vara extra stötande som vi hakar upp oss på, och därmed blir det marknadsfört. Och vi finner homosexualitet mer stötande än heterosexualitet, så enkelt är det. Varför? För att vi är rädda, såklart. För att vi lever i ett samhälle där kärnfamiljen är helig. För att vi lär oss att sex är syndigt och för att vi har väldigt strikta regler för hur män och kvinnor ska förhålla sig till varandra och sina egna kön. Dessa gränser tror jag också speglar varför män i stort sett har en mer tveksam inställning till homosexualitet.

Det finns kanske en överdrivet generaliserande bögkultur, men i så fall finns det en motsvarande heterosexuell också... och det är mycket tveksamt ifall någon av dem är det som summeras upp i tv-rutan.

2: "Barn behöver förebilder av båda könen."
Snicksnack! Här är det inte bara uppenbart att man endast ser det man vill se, utan också att folk som yttrar liknande kommentarer inte vet någonting om barn. Och det är inte sådana människor som, enligt min mening, ska bestämma hur barn ska ha det.

Varför behöver vi förebilder av båda könen? Det är någonting vi tar som självklart, någonting som ingen ifrågasätter, men det verkar som att detta är kopplat till idén om att barnen har rätt till både mamma och pappa och stött av det faktum att det finns så många feminina kvinnor och maskulina män att vi tror att detta är det enda rätta. Det sker någon slags association som resulterar i tron att feminina och maskulina förebilder är lika viktigt som att ha en mamma och en pappa. Det spelar faktiskt ingen roll om det är sant eller inte, för om ett barn behöver en förebild så skaffar det sig en, så enkelt är det. Faktum är att alla barn omges av en massa olika människor som de har som förebilder: människor som inte är deras föräldrar. Och visst har ett barn rätt till båda föräldrarna som jag tror att mitt citerade exempel *egentligen* handlar om om det är viktigt för det, men det gör det inte nödvändigt. Ingen tänker på det faktum att det finns en massa barn som växer upp utan mamma eller pappa eller till och med utan båda föräldrarna, och inte lider speciellt av det. Och framför allt finns det många barn som växer upp med bara en mamma eller pappa och det innebär *inte* att de saknar förebilder av båda könen.

Jag tror att tron om att det är extremviktigt med könsbaserade förebilder snarare är en reflektion av det könssamhälle vi lever i än en realitet.

Vad varje barn behöver är någon att vända sig till, någon som ger det trygghet och kärlek, någon som kan lära det vad som är rätt och fel, som är schysst och sympatisk och kan lära det om sitt eget och alla människors värde. Idén om att homosexuella inte skulle kunna ge detta är löjlig. Idén om att alla bögar delar en viss inställning eller attityd är löjlig. Vi matas med en bild av hur den homosexuelle beter sig, hur den kännetecknas, men den bilden är totalförvriden av mediernas urval. Hur många bögar har du passerat på gatan? Hur många flator har du stått i kö med? Erkänn att du inte har någon aning: de är nämligen precis som du.

Det finns väl fall där motsatsen förekommer, men jag tror benhårt på att om en eller flera personer har bestämt sig för att adoptera ett barn, så är det för att de är redo att älska och ta han om det. Om man vill adoptera ett barn vill man ta hand om ett barn och om man verkligen vill någonting tar man det knappast lättviktigt. Lets cut the fags some slack.

Av Elin Adler 01 apr 2002 18:06