Självmördarens handbok i uteliv

släpp ut håret, säger eva.
jag vill vara strikt, försöker jag säga emot men gör ändå som hon säger.
bra så, säger eva och tillägger: jävlar, fan, det är tillochmed blött.

jag är evas fåfänga.

jag målar munnen med evas smink och säger:
det börjar nu. eva, det börjar nu.

och det är i precis det ögonblicket som jag inser vilken väg jag väljer för att ta mig ut ur det här. ut ur det här jävla elvispandet i min kropp och psyke som han har satt igång. jag väljer den väg som går åt alldeles käpprätt fel håll.

såna som jag blir inte bjudna på öl. vi konstruerar skitbassänger. vi köper vår egen öl med höga röster och kastande hår. vi dyker rakt i våra konstruerade bassänger av skit och vi gör det med fullt uppspärrade, glupska munnar. har ingenting emot att simma i skit. vi äter skit. vi lever på det. och man ser det om man tittar. och man tittar ju. det ser vi till när vi släpper ut håret. släpp ut håret, säger eva. det börjar nu, säger jag.

när jag vaknar nästa morgon är håret lika trassligt som det var den dagen han försökte få mig att låta honom borsta det. och jag har ett hundhalsband om halsen. platta metallskivor sammanfogade i en kedja. någon har satt på mig det. men det är jag som har behållit det på.

när vi var sexton år och gick på krogen i bara underkläder svor eva och jag att aldrig åka hem utan varandra. men såna eder gäller inte längre. när jag har fått min behövliga dos av äckel häver jag mig upp ur skitbassängen och ringer efter en taxi. jag vet inte var jag är utan upprepar de fonem jag hör att man säger mig genom ruset. taxin kommer om fem minuter. lämna eva ensam i en lägenhet av män och namnlöshet. försök ta livet av henne. gå ner på gatan nu. iklädd mer än underkläder, men också iklädd hundhalsband.

såna som jag blir inte bjudna på öl. vi konstruerar skitbassänger. vi har gått sönder så många gånger att vi har vant oss vid smärtan och har börjat återskapa oss genom den. vi stänger ute människor. vi ger dem namnlöshet. vi knullar och förråder och förför men vi ger dem namnlöshet. vi undrar om bästa vännen lever. vi försöker ta varandras liv.

såna som jag kan inte välkomna när han invaderar. såna som jag kan inte låta honom borsta vårt hår. såna som jag lever på vår smärta och konstruerar skitbassänger att simma i. såna som jag har glömt bort hur det är att ha ett namn. vi har glömt bort hur det är att leva utan hundhalsband. vi lever kopplade till kroppen utav andra. i namnlöshet. och utan tillit.

det är när jag vaknar i min egen soffa som jag undrar om eva fortfarande lever.

det är när jag ser att mina knän är blåslagna som jag tänker:
daddys doggy prefers it doggy style.

det är när jag är evas fåfänga som jag väljer vägen åt fel håll.

såna som jag vet att allt vi gör handlar om oss och bara oss, att det inte finns några andra, att det aldrig ska få finnas några andra. att det bara ska få vara vi. med eller utan hundhalsband. vem som än sätter på oss det. det är vi som behåller det på. och vem som än sätter på oss. det är vi som ställer oss på knä.

och jag vet allt det här. jag vet det så säkert och så hårt och har valt min väg åt alldeles käpprätt fel håll med omtanke och vilja och ändå ändras allting när han ringer.
jag ångrar. det är första gången det händer.

Av Annakarin Josefsson 31 mar 2002 21:48